Texten nedan publicerades som en debattartikel i VLT någon gång under första hälften av 90-talet. Mer om detta under Inledning, Politik ovan.

Det utgick vid den tiden ett påbud från Kungliga skolverket, att från och med nu skulle gymnasiets huvudmålsättning vara, att alla efter fullbordade gymnasiestudier klarade två meter i höjdhopp. Inom det socialdemokratiska partiet hoppades man, att partiets katastrofala opinionssiffror skulle förbättras, om man kunde ta åt sig äran av svenska idrottsframgångar. Dessutom passade målsättningen utmärkt som grund för politiska slagord: ”Vi sätter ribban högt!”, ”Mot nya djärva höjder i skolan!”, osv.
Någon undrade försynt vilka de gamla höjderna var, men dylikt gnäll kunde man inte lyssna på nu. Här gällde det att förankra den nya idén på basplanet, dvs bland elever och lärare.
På gymnasieskolan i den lilla staden fick den nya skolpolitiken ett blandat mottagande. En del lärare var entusiastiska, som de alltid var inför nya påfund uppifrån. Det hade nämligen införts individuell lönesättning på skolorna, och det hade visat sig mycket lönsamt att inte minst inför skolledningen lovprisa den för tillfället rådande pedagogiska modeföreteelsen. Andra, främst några gamla stötar, reliker från en förgången epok, vilka betraktade resten av sin yrkesverksamma tid närmast som en transportsträcka fram till pensionen, konstaterade uppgivet, att det nya påfundet inte var särskilt mycket dummare än de tidigare. ”Det är inte svårare för en del att klara två meter i höjdhopp än att räkna med potenser och koordinatsystem. Det är precis lika omöjligt.”
Eleverna var genomgående negativa. Man genomskådade direkt att det var frågan om ett politiskt propagandajippo, där de själva i vanlig ordning skulle offras. Man visste alltför väl, att skolan för många inte var något annat än en förvaringsplats, eftersom det rådde brist på arbetstillfällen ute i samhället. Men vad då, att skolka från höjdhopp eller att skolka från matematik och engelska, det gjorde ingen skillnad.
De mera ambitiösa eleverna blev emellertid upprörda och krävde ett möte med skolnämndens ordförande, herr Hummer (s). Denne basade nu över en skola, där idrotten stod i centrum, trots att hans enda sportsliga merit var en seger i en improviserad tävling i ölhävning, sent en natt under en socialdemokratisk kongress. Men, å andra sidan, det var länge sedan man inom politiken släppt kravet på kunskaper inom och erfarenheter av sin domän. Speciellt gällde detta ”mjuka” områden som kultur och skola. Här var det viktiga att uttala rätt besvärjelse vid rätt tillfälle.
Herr Hummer lyssnade uppmärksamt på en rad starkt kritiska inlägg och frågor från såväl lärare som elever. Till slut samlade han sig till ett engagerat anförande: ”Den nya metodiken, temastudier, satsa på de resurssvaga, projektarbeten, internet, Europas bästa skola, cd-rom, den hoppsugna ungdomen är vår största tillgång, projektarbeten, kunskapslyftet, abra kadabra, föråldrad katederundervisning, inga lärarlösa lektioner, likvärdig kvalitet, individualisering, livslångt lärande, simsalabim, projektarbeten, en förändrad metodik, intressanta och roliga undervisningsmetoder, ökat elevinflytande, lärarlag. hokus, pokus, filiokus”.
En tystnad lägrade sig över de församlade mötesdeltagarna. Man visste inte riktigt vad man skulle säga. Man hade hört allt förut, många gånger, i lite olika versioner, och man blev inte ett dugg klokare av att höra det en gång till. Slutligen frågade mötesordföranden om projektet, även om det skulle vara meningsfullt, verkligen var genomförbart. Det fanns ju bara en enda höjdhoppsställning till 1.100 elever, och inga pengar att köpa några nya för. Herr Hummer svarade: ”Då jag ställs inför en uppgift utgår jag alltid från att OMÖJLIGT FINNS INTE!”
De sista orden nästan skreks ut. ”Så bra”, svarade mötesordföranden, ”då skaffar du fram höjdhoppsställningar trots att det inte finns några pengar”. ”Omöjligt, fullkomligt omöjligt! Även elever och lärare måste inse, att vi lever i en ekonomisk verklighet”, blev svaret.
Herr Hummer och den övriga skolnämnden förstod efter det här mötet, att det skulle krävas något alldeles extra för att få eleverna att ställa upp på den nya idén. Det behövdes hjälp av lärarna. Och det skulle säkert gå bra. Lärarna utgjorde av tradition landets mest underdåniga yrkeskår. Skolnämnden bestämde, tillsammans med de båda lärarfacken, att lärarna skulle tjäna som föredömen för eleverna genom att en höjdhoppsribba sattes upp i dörren till personalrummet. Då lärarna passerade genom dörren, skulle detta ske med ett hopp över ribban. Varje lärare fick själv bestämma höjden, och varje hopp sattes upp på en för ändamålet konstruerad blankett. Ribbans höjd över golvet låg, tillsammans med antalet hopp, till grund för en poängsättning.
En grupp lärare, flera med hopp om s k karriärtjänster eller åtminstone ett ordentligt lönepåslag, hade under ett par år tillbringat en stor del av sin tid med att sitta i personalrummet och dricka kaffe och skvallra under den tid av dagen då de inte hade några lektioner. De skulle, som det hette i ett påbud, vara ”tillgängliga”. För vem var det ingen som riktigt visste. Elever och föräldrar, som ville ha kontakt med en lärare, använde, som alltid, telefon eller e-post. Inom denna grupp blev det nu ett frenetiskt hoppande. Man såg med mycket oblida ögon på dem som försökte smita undan.
Den argaste hoppvägraren var en äldre lektor, vars gedigna ämneskunskaper stod högt i kurs hos eleverna, detta till skolledningens stora förvåning. Då han fick syn på hoppribban avlägsnade han denna medelst en, med tanke på hans ålder, kraftig och välriktad spark. ”Flytta på skiten så man kommer fram!”. En gäll stämma hördes då från kaffebordet: ”Nu får du inga poäng”.
Inom regeringen insåg man så småningom, att idén kanske inte var så lyckad. Trots vissa lärares höga föredöme vägrade eleverna att anpassa sig. Landets skolminister förklarade då, med sin sedvanliga mekaniska stämma och inövade entusiasm, att höjdhoppsperioden varit en konstruktiv och nödvändig fas på vägen mot att göra den svenska skolan till Europas bästa skola. Nu var man mogen för nästa fas, dvs en återgång till den gamla ordningen. Dock måste nya besparingar och nedskärningar göras. ”Vi förväntar oss emellertid att skolans personal ser detta som en STIMULERANDE UTMANING!”