Nedanstående text är skriven någon gång vid början av 1980-talet, som en del av ett kommunalt ”framtidsprojekt”. Vi lokala partiledare skulle skriva var sin s k framtidsbiografi. Det kan noteras att alla utom undertecknad förutspådde att just deras parti kommit till makten och skapat det idealiska samhället.

En obearbetad skiss till
F R A M T I D S B I O G R A F I
som är tänkt att vara skriven någon gång efter år 2.000

Jag vill gärna tro att det var till lycka att jag kom in i politiken relativt sent, först då jag var en bra bit över 30. Till lycka både för mig själv och för politiken. Jag har sett alltför många deformeras som människor genom att börja som ungdomsförbundare eller skolpolitiker, fortsätta som ”friska fläktar” inom moderpartiet  (där ”friskheten” i själva verket var ytterligt standardiserad), och sluta som stendöda karikatyrer av POLITIKERN. Man kunde med en enda blick identifiera dem på kilometers avstånd: se där, där kommer ett kommunalråd, en riksdagsman, en ombudsman eller vad det nu kunde vara.

Så länge jag har sysslat med politik har jag sett dessa människor som ett slags egen sekt i samhället. De har naturligtvis sitt eget språk, sina egna värderingar om vad som är gott och ont, rätt och orätt, och sitt eget system av spelregler, som för en utanförstående är närmast obegripligt. Bland de här människorna fungerar de olika partierna mest som underavdelningar till den stora sekten. Och denna är liksom själva garanten för att inga stora och snabba samhällsförändringar sker, åtminstone inte till följd av politiska beslut. De olika undersekterna förutsätter nämligen varandras existens. De spelar olika roller, men samma spel, efter samma regler. Om det inte fanns några makthavare skulle oppositionspolitikerna förlora sin funktion, och hur skulle de klara av det, då de fått hela sin politiska identitet genom att vara just oppositionspolitiker. Att styra ett samhälle skulle de aldrig duga till.

Detta är naturligtvis inte en beskrivning av de politiska partierna om helhet, vare sig på 1970-talet, då jag själv kom in i politiken, eller i dag. Det är emellertid nödvändigt att nämna den här sekten för att kunna identifiera min egen position inom politiken. Större eller mindre delar av alla partier har, tack och lov, alltid stått utanför det här sektsystemet. Och jag är förmäten nog att tro, att jag själv tillhört den del av mitt parti, som stått utanför. Men kanske har jag fel. Människans förmåga att bedra sig själv är nära nog obegränsad, det har en lång och bitter erfarenhet lärt mig. Och varför skulle jag själv vara ett undantag?

Nå, det där får eftervärlden avgöra, om det nu visar sig ha något intresse. Jag kan inte annat än utgå från att min bedömning är riktig. Det stöder jag bland annat på, att jag otvivelaktigt fått betala ett pris för att jag, som jag ser det, vägrat gå in i rollen av ”den riktige politikern” eller, inom mitt eget parti ”den riktige kommunisten”. Mina politiska handlingar blev, i viss utsträckning, oförutsägbara. Jag kunder t ex bryta mot politikersektens heligaste spelregler. Jag minns, för att ta ett ganska oskyldigt exempel, en gång i början av 80-talet, då jag i kommunfullmäktige i Västerås hävdade, att vi politiker många gånger inte visste vad vi beslutade om, utan litade på experterna och tjänstemännen. Bara dessa formulerade sig tillräckligt invecklat, skulle de kunna få fullmäktigemajoriteten att i fullt demokratisk ordning besluta, att hela stan skulle rivas. Det tog förstås hus i helvete i fullmäktigesalen. Socialdemokrater och moderater gläfste med en mun: Du kar bajsat på äkta mattan! Och jag måste erkänna att jag själv också kände det just så. Men jag skämdes inte. Jag erfor i stället en obeskrivlig, euforiskt skön känsla.

Även inom mitt eget parti var jag något av ett ”enfant terrible”. Jag kunde häftigt kritisera sådant som upphöjts till högsta sanning, jag kunde hävda att en och annan tillfälligt geniförklarad partikamrat i själva verket var en politisk nolla. Dessutom vägrade jag konsekvent att delta i de ritualer som mitt parti likaväl som andra håller sig med, och som huvudsakligen består i att man ska uttala de rätta formlerna och besvärjelserna och på så vis bevisa att man är en god och respektabel medlem av gruppen.

Och det har väl alltid, inom alla grupper, varit så att sådan oförutsägbarhet upplevts som obehaglig. Den har nämligen berövat gruppmedlemmarna det som, åtminstone många av dem upplever som viktigast av allt, nämligen tryggheten i gruppen. Det där som jag ser som en grundfalsk trygghet: människor säger och gör just det man förväntar sig att de ska säga och göra, och sprider på så sätt en känsla av välbehag omkring sig. ”Just det, just, precis vad jag tänkte. Jag har kontroll över min omgivning, ja, över hela min tillvaro. Allt stämmer ju!” Det är bara det att denna välbehagskänsla i själva verket är ett effektivt hinder för en verklig kontroll, en behärskning av ens levnadsomständigheter, som är värd något. Droger och politiskt frasmakeri fungerar i det här avseendet på samma sätt: en kort känsla av välbehag betalas med en livslång fångenskap. Men för den som aldrig varit annat än fången blir fängelset detsamma som världen. Alltså: kontroll över fängelset = kontroll över världen.

Naturligtvis får den icke förutsägbare betala ett pris för sina försyndelser. Han når aldrig de riktigt höga posterna, och han blir aldrig föremål för de riktigt entusiastiska hyllningarna. Men jag kunde bara inte. Jag kunde hysa en medkänsla, som jag tror var äkta, för de flickor som på 80-talet, innan SAF organiserade det hela, gick på Malmskillnadsgatan. Men för politikens fnask kunde jag inte känna annat än förakt. Kanske var jag där orättvis. Kanske bottnade den politiska formen av prostitution i ett lika stort elände som den sexuella, kanske hade de båda grupperna lika litet, eller lika mycket, ansvar för sina handlingar. Vad vet jag? Nå, hur som helst. Visserligen fick jag alltså betala för att kunna se mig själv i spegeln utan att rodna av skam, men så här efteråt tvekar jag inte: jag gjorde en god affär.

Någon enstaka gång greps jag t o m av ett slags hybris. Det var, trots allt, vi fritänkare, på olika nivåer, som förde historien framåt. Även om våra handlingar oftast, var för sig, var ytterst anspråkslösa. Men så tänkte jag aldrig långa stunder. Det lät ju fånigt.

Fast nog blev det kärvt, och priset ibland högt, när de riktigt onda tiderna började. Då, på 1980-talet, när själva den materiella grunden för människors trygghet på allvar började slås undan. Då, när människor som kompensation alltmer förtvivlat och desperat sökte efter de illusoriska tryggheterna. Ibland de mest absurda, som jag dessförinnan aldrig trott vara möjliga. Och visst sviktade jag ibland, t o m gav efter någon gång. Någon hjälteroll har jag aldrig förmått spela. Men i stort sett höll jag nog min kurs. Fast historien, om den nu någonsin kommer att intressera sig för detta, ska kanske bedöma det annorlunda.

Historien kan, ur ett perspektiv, förefalla full av omvälvningar: maktgrupper, samhällsformer och ekonomiska system avlöser varandra. Ur ett annat perspektiv är den kontinuerlig, utan begynnelse- och slutpunkter. Visst upplevde vi väl att den riktigt onda tiden började någon gång vid mitten eller slutet av 80-talet. Men nu, när det åtminstone förefaller som om vi är på väg ut ur den, kan vi se att grunden för den här utvecklingen lagts långt tidigare. Ofta i god tro och med stor och äkta välvilja gentemot människorna.

Jag har svårt att tro att det ligger i människans och världens natur att vi inte kan förutsäga effekterna av våra handlingar, utan att dessa många gånger får följder som är rakt motsatta de avsedda. Trots all bitter erfarenhet tror jag att människan kan få kunskap om tillvarons djupstrukturer och dolda processer och mekanismer, så att hon verkligen kan behärska sin värld. Och jag tror att detta vore bra för mänskligheten. Människan har inte för stor makt, utan för liten. Visst kan det förefalla, vid ett ytligt betraktande, att världen är så eländig som den är, därför att vissa människor har alltför mycken makt. Och ur ett perspektiv är detta naturligtvis riktigt. Om nämligen ”makt” betyder ”makt över andra människor”. Men det är inte denna, perverterade, makt jag talar om. Jag vägrar tro, att ökad makt över våra levnadsomständigheter skulle ge ökade möjligheter för människans inneboende ondska att blomma ut. För jag tror inte på människans inneboende ondska, Inte på hennes inneboende godhet heller. Däremot formas vi som människor av de verksamheter som står oss till buds. I någon liten utsträckning kan vi själva påverka dessa, och detta lilla handlingsutrymme är egentligen det enda vi har att spela med. Därför är det så oändligt värdefullt.

Jag har alltså haft en djupt oförnuftig tro på det mänskliga förnuftet. Verkligheten har sannerligen inte givit mycken näring åt den här tron. Men den sitter där ändå, fast som en klippa, och jag kan inte välja bort den.

Jag tror nämligen att vi kan använda det lilla handlingsutrymme vi har och på lång sikt (det är naturligtvis en fråga om många, många generationer) skapa ett rationellt samhälle, där vi, åtminstone i det stora hela, kan förutsäga effekterna av våra beslut och handlingar. På så sätt kan vi skapa ett samhälle där det vi kallar godhet belönas och det vi kallar ondska bestraffas. Då formar vi också den goda människan. Detta samhälle regleras inte av några dolda lagar och mekanismer, som det nuvarande i hög grad gör. Nej, här är allt uppenbart av den enkla anledningen att detta nya samhälle inte har något att dölja.

I den eländiga politiska debatten på 80-talet förknippades emellertid kontroll oftast med ofrihet. Kontroll, det var Storebrors vakande öga över medborgarna. Och detta öga blev större och skarpare ju mer man byggde ut den samhälleliga barnomsorgen, sjukvården, skolväsendet och kampen mot den ekonomiska brottsligheten. menade de som hade den egentliga, om än inte alltid den politiska, makten. Om vi undantar kampen mot den ekonomiska brottsligheten, så var det inte verksamheterna i sig, som var frihetsinskränkande. Om de nämligen privatiserades, dvs enskilda och företag gavs möjlighet att tjäna pengar på dem, så skiftade de plötsligt karaktär. Då gick de över från den ”tärande” till den ”närande” sektorn av samhället, och ökade människors valfrihet. Men så här efteråt vet vi hur det gick.

Nej, verklig frihet förutsätter naturligtvis verklig kontroll. Och denna frihet är något oändligt avlägset från den ”valfrihet” som med ett papegojlikt upprepande predikades på 80-talet. Här bestod ”friheten” till stor del i att få leva på och trampa på andra. Men det skulle ta sin tid innan detta blev uppenbart.

Nå, det som hände på 80- och 90-talen bekräftade knappast min tro på det mänskliga förnuftet. Men låt oss börja från början, med det som är alla skeendens logiska utgångspunkt: den materiella grunden.

Stagnationstendenserna inom det kapitalistiska systemet märktes redan vid slutet av 60-talet. Marknaderna började ta slut och vinsterna började överlag sjunka. En del tillfälliga uppgångar fick man visserligen, och ibland, som t ex vid mitten av 80-talet, var de rätt betydande. Men hotet blev allt tydligare: ska det kapitalistiska systemet överleva, måste det få tillgång till nya marknader. Rent geografiskt fanns inte mycket att tillgå, så det gällde i första hand att skapa nya områden för profit inom de redan existerande geografiska marknaderna. Det stora, i varje fall för den svenska kapitalismen, vita fältet, var den s k offentliga sektorn: barnomsorg, sjukvård, utbildning osv.

Nu gällde det bara att röja väg för privatiseringarna. Man gick fram på flera fronter. Det propagerades för skattesänkning, som skulle ge ”mer pengar kvar i plånboken”, och dessutom, på något egendomligt sätt, ”balans i samhällsekonomin”. Grunden till den ekonomiska krisen påstods vara den offentliga sektorn, som alltså måste skäras ner för att vi, återigen, skulle få ”balans i samhällsekonomin”.

Skattesänkningar och nedskärningar fick legitimera varandra. Om skatten sänktes blev nedskärningar nödvändiga, och om nedskärningar gjordes kunde skatten sänkas. Samtidigt fördes en s k ”aktiv avgiftspolitik”, där aktiviteten bestod i våldsamma höjningar av taxor och avgifter. Få var de som fick ”mer pengar kvar i plånboken”.

Efter några år med den här politiken var marken jämnad för en omfattande privatisering av den offentliga sektorn. Samhällets barnomsorg, sjukvård, utbildning osv hade genom nedskärningar blivit klart otillräcklig, och det fanns ett utbrett missnöje med den, bl a därför att den var så dyr. Avgifthöjningarna hade gjort sitt. Hela tiden från slutet av 70-talet hade så propagandan envetet malt: privat sjukvård osv är i alla avseenden överlägsen den samhälleliga. Man dammade av gamla myter från den tidiga kapitalismen om den strävsamme företagaren som samhällets stöttepelare och skapelsens krona.

Det hela urartade emellertid snart i en vulgärpsykologi, som helt enkelt sade, att den enda drivkraften bakom mänskliga handlingar är penningbegäret. Man talade vitt och brett om ”kreativitet” och ”innovationer” vilket bara var ett maskerat sätt att säga, att om man bara gav girigheten, egoismen och hänsynslösheten tillräckligt fritt spelrum, så skulle detta få de allra bästa effekter, inte bara för de giriga, egoistiska och hänsynslösa, utan också, i form av bieffekter, för alla andra.

Hur detta skulle gå till kunde man naturligtvis inte förklara, men man behövde knappast heller, eftersom frågan så sällan ställdes offentligt. När någon försökte ställa den sattes censuren in och såg till att den bara nådde ett litet antal opåverkbara.

Själv försökte jag, liksom mina meningsfränder, upprepade gånger visa på, att de egentliga mekanismerna var de omvända: om man släppte loss de här krafterna, skulle detta få dåliga effekter, inte bara för de direkt drabbade, utan också, på sikt, för utsugarna själva. De artiklar jag skrev om det här refuserades emellertid samvetsgrant av pressen med motiveringen att nivån på dem var alltför låg. Och vad hjälpte det att lägga fram tankegångarna från talarstolen i kommunfullmäktige i Västerås, för de opåverkbara? Den yttrandefriheten kunde samhället, riskfritt, ge oss.

Men verkligheten gav oss rätt, alltför rätt, det kan jag nu konstatera, helt utan skadeglädje. Jag hade så gärna haft fel.

Det var inte svårt att förutsäga hur det skulle gå med de privatiserade delarna av den offentliga sektorn. Marknaden för tjänster och omsorg blev snabbt, liksom varumarknaden, dominerad av ett antal storföretag, som delade upp den mellan sig för att undvika prissänkande konkurrens. Efter ett inledningsskede med hyggliga priser och tämligen god standard sköt priserna i höjden, medan standarden, på de flesta håll, sjönk katastrofalt. Det var det här som gav de högsta vinsterna, och det var också riskfritt eftersom nedrustningen inom samhällets tjänste- och omsorgssektor nu gått så långt, att denna inte utgjorde något alternativ. Samhället fick i stort sett bara ta hand om de utslagna och riktigt fattiga, som det i alla fall inte gick att tjäna några pengar på. I propagandan kallades detta att ”samhället garanterar medborgarna en allmän grundtrygghet”. Jo, pyttsan”!

De privata daghemmen och skolorna blev, efter några år, rena indoktrineringsanstalterna. De som kom från ”bättre familjer” fick lära sig att förhäva sig själva, de som kom från enklare förhållanden fick lära sig att förakta sig själva. Självföraktet var emellertid inte så enkelt att varje individ fick lära sig att förakta sig själv. Nej, föraktet skulle gälla den samhällsklass man tillhörde. Varje enskild individ skulle känna sig som skild från sin klass och se sig själv som UNDANTAGET, som egentligen, med några mystiska band, var förbunden med de högre samhällsklasserna. De här gemensamma banden, som naturligtvis bara existerade i de lägre klassernas upplevelsevärld, bestod i klassföraktet: ”Vi vet nog faen vad arbetare går för, både Anders Wall och jag”.

Överhuvudtaget lyckades man, med bl a en arsenal av individualistiska slagord, att få den enskilde lille Svensson att uppleva sig som en del av det stora, mäktiga VI: ”Vi är mot löntagarfonder, både näringslivet och jag”. Otaliga var variationerna på temat ”Hör hur det dundrar när vi går över bron, sa flugan som satt på oxens horn”.

Det var lätt att gripas av ett allmänt människoförakt. Men det hade varit orättvist. För vad skulle människorna göra för att få lite självkänsla? Själva indoktrineringen spelade egentligen inte alls huvudrollen i det här skeendet, hur iögonfallande den än blev så småningom. Det måste alltid finnas en materiell grogrund för en indoktrinering, annars blir den bara till prat ut i tomma luften.

Denna grogrund fanns sannerligen. Arbetslösheten ökade katastrofalt på 80- och 90-talen. Då socialdemokraterna satt vid makten gjorde de förtvivlade försök att skapa arbeten åt folk. Men ändå fanns det två grupper i samhället, som bara växte och växte: de arbetslösa och de som hade något fullkomligt meningslöst arbete.

Arbetslösheten var delvis en följd av nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Dessa nedskärningar skulle ju, enligt den borgerliga propagandan, ge ökade resurser åt den privata sektorn, samhällets själva motor, och på så sätt ”få hjulen i rullning”. Men det blev i stället tvärtom. En stor del av den privata sektorn i Sverige lever nämligen på att sälja varor och tjänster åt den offentliga. Här blev det nu kris och arbetslösheten ökade, inte bara inom den offentliga sektorn utan också inom den privata.

Dessutom utfördes allt fler av de betydelsefulla arbetena nu av datorer och robotar. Och allt fler arbetstillfällen flyttades utomlands till mer eller mindre fascistiska låglöneländer.

Den här processen innefattade emellertid också andra moment, som verkade i samma riktning. Inom ekonomin började på 60-talet en ödesdiger utveckling. Det blev allt mindre lönsamt att producera och allt mer lönsamt att köpa upp, skaffa statliga bidrag och lägga ner. ”Smarta klipp” kallades det.

Pengarna försvann allt mer och ersattes av betalkort. Det som tidigare varit så påtagligt, man fick sin lön och betalade för sina varor, ersattes nu av anonyma processer i något datasystem.

Läsningen av skönlitterära böcker sjönk kraftigt mot slutet av 80-talet. Folk satt i stället framför sina dataterminaler. En god roman har många dimensioner, men en dataterminal har ingen djupdimension. Hur skulle människor överhuvudtaget kunna söka efter bakomliggande strukturer och samband, som man måste finna för att behärska sin tillvaro, om de till stor del fått sin verklighetsuppfattning från dataterminalen?

Uppräkningen skulle kunna göras betydligt längre, men det behövs inte. Allt det här verkade i en och samma riktning: själva grunden för människors verklighetsuppfattning och förankring i tillvaron slogs undan och blev allt mer avlägsen, anonym och obegriplig. Så varför skulle inte de flesta människor allt mer desperat börja jaga efter allehanda pseudobekräftelser på sitt värde? De hade ju inte mycket att välja på.

Jag tror inte att det var någon som egentligen ville ha det samhälle vi fick omkring 1990. Delar av det ville somliga förstås ha, men de var inte beredda att betala det oundvikliga priset för dessa. Företagen ville naturligtvis ha låga löner för de anställda, men de ville samtidigt att dessa skulle ha en stor köpkraft, så att de kunde köpa företagens varor. Men sänkta löner och ökad arbetslöshet ger också minskad köpkraft, det borde inte vara så förbannat svårt att räkna ut. Och minskad köpkraft ger ytterlagare ökad arbetslöshet, och lönerna kan sänkas ännu mer. Osv i en lång, ond spiral. Och detta drabbade naturligtvis alla, även företagen och de smarta klippens män. För smarta klipp förutsätter att det produceras värde, och det är endast arbetet som gör detta. Men den här ekonomin var alltså sådan, att den obevekligt grävde bort grunden för sin egen existens.

80-talet var ett förvirringens och vilsenhetens årtionde. Men ett faktum blev allt mer uppenbart: åtskilliga politiska beslut fick effekter som var rakt motsatta de avsedda.

Tag t ex skolan. På 60-talet inledde man där allvarligt menade demokratiseringsreformer. Men 25 år senare hade vi en djupt segregerad skola, utan att några av 60-talets beslut egentligen ruckats på.

Tag villabyggandet, som från början var avsett att ge vanligt folk en möjlighet att bo i ett eget hem. Jo, ett område för spekulation och avdrag, som berövade samhället stora inkomster. Detta slog naturligtvis tillbaka på dem, som ursprungligen skulle få fördel av villabyggandet, Och någon egen villa såg de förstås aldrig röken av.

Tag kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Här utbildade samhället experter, som verkligen skulle kunna ta sig igenom den sjuka ekonomins alla irrgångar. Men vad hände? Jo, dessa experter var guld värda för företagen, köptes upp av dessa, och skapade ännu mer rafinerade former av ekonomisk brottslighet.

Tag nedskärningarna av den offentliga sektorn, som skulle ”sätta fart på produktionen”, men som i själva verket bara drog ner denna.

Tag det samhälleliga sparandet, som skulle ge ”balans i samhällsekonomin”. Vad ledde det till? Jo, det lilla man lyckades spara på ett ställe, t ex genom att lägga ner en fritidsgård, dök upp som mångdubbelt större utgifter någon annanstans, t ex i form av ökad vandalisering.

Allt detta bidrog naturligtvis till förvirringen och vilsenheten. Politikerna lovade och lovade, men inte bara det. De fattade också beslut och vidtog åtgärder, som för många, innan de sett resultaten, föreföll leda till att löftena uppfylldes. Men så blev det tvärtom! Utan att någon egentligen avsett det. Eller hade man det?

Tyvärr var det mycket få som drog den enda rimliga slutsats man kan dra av sådana erfarenheter: det finns mekanismer i samhället, som, åtminstone då man inte ser dem och därigenom också ger dem fritt spelrum, är tämligen oberoende av politiska beslut. Om politiken ska behärska samhället, måste dem också ha grepp om dessa mekanismer. Annars blir den inte mycket mer än ett epifenomen till de mer fundamentala skeendena i samhället.

Men inte tänkte man i allmänhet i de här banorna på 80- och 90-talen. Nej, tänkandet, och därmed också handlandet, blev betydligt mera primitivt. Och något annat var inte att vänta, eftersom grunden för människors rationella tänkande och handlande så omsorgsfullt raserats.

Borgerligheten, och speciellt högern, som vid slutet av 80-talet vuxit sig mycket stark, gav nu upp alla anspråk på rationalitet. De hade överhuvudtaget inget val, om de nu inte ville ge upp hela sin politiska identitet. Verkligheten hade omsorgsfullt vederlagt alla de nyliberala doktrinerna. Dessa hade, sammanfattningsvis, gått ut på, att om samhället ger ytterligare privilegier åt de redan priviligierade, så får detta goda effekter för samhället som helhet, inte minst de underpriviligierade. Det blev precis tvärtom: det fick dåliga effekter för hela samhället, även de som var värst på att roffa åt sig. Skadar man nämligen själva ryggraden i samhället, arbetet, så finns det snart inget att roffa.

Att högerns politik gjorde bankrutt och inte kunde försvaras med ett enda rationellt argument betydde emellertid inte, att högern omedelbart försvagades. Den är fortfarande ganska stark, även om vi i dag ser en degenererad höger, på tillbakagång, och som visar sig i allt mer absurda uppenbarelseformer.

Då en politisk grupp inte kan existera på grundval av en framgångsrik politik, eller åtminstone en politik, som förefaller vara framgångsrik om den realiserades, söker den sig andra grunder för sin existens. Dessa andra grunder är främst ideologiska. En politisk grupp har naturligtvis alltid någon form av ideologi som håller den samman. En ideologi kan emellertid vara mer eller mindre förankrad i verkligheten. Högerns nyliberala ideologi hade vid mitten av 90-talet ingen som helst sådan förankring. Den var i grunden vederlagd.

I en sådan situation framträder ideologins centrala funktion i all sin nakna tydlighet. Denna funktion är inte i första hand att ge en rimlig förståelse av verkligheten , utan i stället att hålla samman en grupp. Varje sådan grupp har sina egna föreställningar och värderingar, och, framför allt, sina egna praxisformer eller ritualer. Genom att utföra vissa handlingar och uttala vissa formler eller ”besvärjelser” får medlemmarna bekräftat att de är goda och respektabla medlemmar av gruppen.

Den ideologi som på 90-talet höll samman högern, framför allt Moderata samlingspartiet, kan enkelt sammanfattas med orden ”Vi, bättre folk, vi gör tamefaen som vi vill”.

Vissa människors längtan efter att tillhöra en grupp, där de just i kraft av grupptillhörigheten är upphöjda över de normer och spelregler som gäller för andra, är förmodligen lika gammal som människan själv. Den har under historiens gång tagit sig otaliga, mer eller mindre absurda och ibland våldsamma uttryck: i yrkesgrupper och politiska grupper, i religiösa sekter och hemliga sällskap, i dödspatruller och andra våldsorganisationer osv. Det har så gott som alltid rört sig om grupper, som på ett eller annat sätt känt sig hotade, oftast underifrån. Deras position har inte kunnat försvaras med rationella argument. I stället för att uppge denna position och anpassa sig efter verkligheten har de uppgett det rationella försvaret. Eftersom det ofta rört sig om grupper, som haft betydande maktmedel till sitt förfogande, är de resultat de åstadkommit förskräckande. Där har människosläktet visat upp några av sina allra vidrigaste exemplar.

Inom den politiska högern hade det alltid funnits tendenser till självupphöjelse. Jämställdheten har aldrig stått högt i kurs där. Vid mitten av 80-talet började man också att öppet håna jämställdhetstanken: ”Jämställdheten är ett hinder för FRIHETEN”, hette det. Men även dessförinnan märktes de här tendenserna tydligt, framför allt bland moderaterna.

Detta parti talade t ex vitt och brett om lag och ordning, samtidigt som det ivrigt motsatte sig bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten, i rättssäkerhetens namn.

”Ordning, reda, drill och disciplin” skulle råda i skolorna, men få elever var väl så drumliga som en del ungmoderater.

Och i fullmäktige i Västerås gapades och buades det från moderat håll åt oss kommunister. Jo, jo, ”vi bättre folk, vi gör tamefaen som vi vill”.

Vid början av 90-talet slog den här tendenserna ut i full blom: nu hyllades öppet Israel, Chile och Sydafrika som politiska mönster och föregångsländer, nu drog hopar av unga moderatligister omkring och misshandlade vänsterfolk och invandrare, de krossade fönsterrutor i organisationernas lokaler och de t o m anlade bränder. Polisen ingrep knappast alls. En hederlig poliskommisarie i Västerås, som lät häkta några av drumlarna och ställa dem inför rätta, förflyttades snabbt från sin post. Ingen blev förvånad, liknande hade man upplevt många gånger tidigare.

Tendensen till självupphöjelse var kanske tydligast inom moderata samlingspartiet, men den fanns sannerligen inte bara där.
Och t o m bland moderaterna stötte åtminstone de mest extrema uttrycken på motstånd. Vid mitten av 90-talet var det här motståndet ganska betydande. De mest extrema våldsverkarna vände sig även mot medlemma av sitt eget parti. Den som dristade sig till att ifrågasätta deras verksamhet kunde räkna med att själv bli utsatt för den.

Så hände då det som väl ingen, åtminstone fram till början av 90-talet, trott vara möjligt i Sverige: ett fascistparti bildades 1998. Till detta anslöt sig sannerligen inte bara unga f d moderatligister. Ack nej, dessa var snarast i minoritet. Partiet dominerades i stället av till synes respektabla herrar i slips och kavaj. En del kom naturligtvis från moderaterna, men även de andra borgerliga partierna släppte till en och annan, liksom högerflygeln av det socialdemokratiska partiet. Det senare förvånade ingen. Socialdemokraterna hade ju gamla auktoritära traditioner.

Bland småföretagarna hade fascistiska idéer länge haft en god grogrund, liksom i kretsarna kring kungahuset. De senare var ju inte så stora, men bidrog med ett antal ledande personer i det nya partiet.

Det mest skrämmande med fascistpartiet var att det kunde uppträda helt öppet och att det bland ”bättre folk” betraktades som fullt respektabelt. I riksdag och fullmäktigeförsamlingar fanns det representerat, i flera av de stora företagens styrelser satt dess medlemmar och i massmedia var det fritt fram för dess propaganda.

Men nu hade högerns utveckling nått sin kulmen. Nu började också motståndet att ta form. Och det skulle bli våldsamt.

80-talet var, som jag tidigare nämnde, ett förvirringens och vilsenhetens årtionde. Överallt i samhället såg man tecknen, inte minst inom de politiska partierna. Moderaternas utveckling har jag redan beskrivit. Ett inslag i denna var gemensamt för alla de etablerade partierna: splittringstendensen.

De fem partier, som i många årtionden utgjort våra riksdagspartier, är alla ganska heterogena grupper. Bland moderaterna har konservatism och olika varianter av nyliberalism kämpat om makten. Från 60-talet och framåt har de förra blivit allt svagare och de senare allt starkare. Folkpartiet har sina rötter dels bland de s k fritänkarna, dels bland en del frireligiösa grupper, vilket resulterat i ett evinnerligt vinglande hit och dit. Från början av 80-talet tycktes man nästan ha övergett sina ursprung och trippade i stället efter, ja, ibland t o m före, moderaterna.

Centern kommer ju från gamla Bondeförbundet, men har från 50-talet också dragit till sig ett slags borgerlig restgrupp, som inte känt sig hemma vare sig hos moderaterna eller Folkpartiet.

Avståndet mellan socialdemokratins höger, som tidvis varit väl så borgerlig som de borgerliga, och dess vänster, som stått nära VPK, har, åtminstone så länge jag varit politiskt aktiv, varit betydande.

Och mitt eget parti, VPK, har från början varit mycket sammansatt. Sammansättningen har under åren förändrats, men något enhetligt parti har vi aldrig varit, lika lite som de övriga. Detta har visat sig i flera splittringar och utbrytningar. Jag har många gånger frågat mig vad jag egentligen har gemensamt med den s k studentvänstern eller den flummigare delen av miljövänstern. Nåja, den förra självdog och den senare gick väl till Miljöpartiet. Frid över deras minne.

Mot slutet av 80-talet hade samhället förändrats betydligt jämfört med, säg, 60-talet. Men instrumenten för att förstå samhället hade inte utvecklats i samma takt. Inom politiken arbetade man i huvudsak med samma begrepp som man använde 20 år tidigare. Men dessa begrepp gav ingen adekvat förståelse av samhället, vilket bl a visade sig i att åtskilliga politiska beslut fick effekter, som var rakt motsatta de avsedda. Men det har jag redan beskrivit.

Inom de politiska partierna uppstod då en böjelse för att drömma sig tillbaka och forma sitt samhällsideal med någon svunnen epok som modell. Eller rättare sagt en idealbild av en svunnen epok.

Moderater och folkpartister drömde sig tillbaka till en tänkt konkurrenskapitalistisk idyll: ge marknadskrafterna fritt spelrum och allt kommer att ordna sig till det bästa. Adam Smith´s över 200 år gamla tanke om ”den osynliga handen” fick en ordentlig renässans. Denna gamla liberalism kallades nu ”nyliberalism”.

Inom centern, speciellt dess ungdomsförbund, tänkte man sig ett småskaligt och allmänt småmysigt bondesamhälle som den ideala samhällsformen. Geijers odalbonde, han som stod på tinget och slamrade med skölden, upphöjdes till något av en kultfigur.

Och inom socialdemokratin dammade man av Per-Albins gamla folkhemstanke.

Men detta blev naturligtvis inget annat än drömmar. Historiens klocka låter sig inte vridas bakåt.

Drömmarna var emellertid inte särskilt enhetliga inom de enskilda partierna, och de förmådde definitivt inte att överbrygga meningsmotsättningarna och upphäva splittringstendenserna.

Det var egentligen bara ett parti, som i egentlig mening splittrades: socialdemokraterna. Och det var ganska naturligt. Ett socialdemokratiskt parti hör inte hemma i ett samhälle på nedgång. Dess existens förutsätter, att det produceras ett överskott, som samhället kan använda till reformer. Men när detta överskott blir allt mindre eller när andra krafter än staten lägger beslag på det, då finns det inget utrymme för en socialdemokratisk politik.

Under 70-talet inskränktes den materiella bas, som socialdemokratin bygger sin existens på, allt mer. Och då blev splittringstendenserna tydliga. Man talade om ”rosornas krig” mellan ”sparare” och ”slösare”. De förra representerades främst av gruppen kring Palme, Feldt och Ingvar Carlsson, de senare av LO-ledningen. De s k spararna ställde i stora drag upp på den borgerliga politiken, där nedskärningar av den offentliga sektorn var ett centralt inslag. För att på något sätt ändå profilera sig gentemot de borgerliga lanserade man vid slutet av 80-talet slagordet ”Kraftiga nedskärningar av den offentliga sektorn och fritt fram för privatisering – men med förnuft”. De som kallades slösare hyllade en variant av Keynes ekonomi med det starka samhället som motverkar lågkonjunkturerna.

Striderna blev under 80-talet, då socialdemokraterna satt i regeringsställning fram till 1988, allt häftigare och 1992 skedde den sedan länge väntade splittringen i socialistpartiet, som var vänsterflygeln kring LO-ledningen, och demokratpartiet, den borgerliga flygeln. Den förra blev något större än den senare.

Centern och mitt eget parti splittrades inte, men spänningarna inom båda partierna ökade och ledde ibland till öppna strider.

Folkpartiet gick mot slutet av 80-talet in i sin definitiva dödskamp. Partiet hade då länge hoppat fram och tillbaka mellan olika politiska positioner. Politiken gick i stort sett ut på att ”ligga rätt” och att ”satsa på rätt grej”. Vid början av 80-talet, då moderaterna hade stora framgångar, fann folkpartiet, att en långtgående högerpolitik var ”grejen”. Oftast tog man helt enkelt efter moderaterna. Då Adelsohn uttalade sig om att personnummer var ett allvarligt hot mot den mänskliga friheten, kunde man vara förvissad om att Westerberg någon tid därefter skulle gå ut med exakt samma budskap. Ibland försökte man t o m överträffa moderaterna i fråga om krav på nedskärningar och privatisering av den offentliga sektorn. Ömsom ville man framstå som borgerlighetens verkliga hårdingar, ömsom som ett lite lagom mjukt och gulligt borgerligt parti.

Efter en tillfällig uppgång kring 83 – 84 började emellertid sympatisiffrorna för Folkpartiet åter att sjunka. Folk resonerade enkelt och klokt: ”Vad ska vi med ett litet högerparti till när vi har ett stort?”. Så småningom gick detta upp även för folkpartiledningen, och den började allt mer desperat söka efter en ”grej” som skulle göra det möjligt att skilja partiet från moderaterna och som skulle visa sig vara en vinnarhäst.

Man försökte satsa på New Age, men för sent. Denna eländiga modefluga var på tillbakagång då den togs omhand av Folkpartiet.

Vid slutet av 80-talet lanserade man en slogan om ”mänsklighet inom politiken”: ”Man behöver inte alltid ha rätt”. Inom partiet rönte denna stor framgång. Den upplevdes som en befrielse. Man var ju van vid att ha fel i det mesta, och nu upphöjdes detta till något förtjänstfullt! Men utanför partiet uppfattades det hela som enbart absurt och typiskt folkpartistiskt.

Nästa satsningsförsök bestod i att man dammade av 60-talets sexliberalism. I en TV-diskussion om nyliberalism och sexualitet, ”Kan Milton Friedman berika kvinnans orgasm?”, mellan en medelålders Bonnie Bernström och en lätt grånad Friggebo, uttalade damerna ordet ”knulla” inte mindre än fem gånger (4 – 1 till Bernström). Det här tog emellertid hus i helvete i partiets frireligiösa rester och Jan-Erik Wikström fick dagen efter tillrättalägga det hela, i vanlig ordning hällande på örat och låtande som en parodi på en frikyrkopastor.

Vid slutet av 90-talet var partiet ett promilleparti, som åkt ur riksdag och kommunala församlingar. Man hade nu sänkt ambitionerna och satsade bara på de riktigt små minoriteterna i samhället. Fortfarande fanns emellertid drömmen kvar om att någon av dessa minoriteter skulle börja växa och återge partiet dess forna storhet.

En artikel i Husmodern om att fler män än man kan tro känner lust att gå omkring i kvinnokläderfödde ett förslag till 1996 års partikongress om att partiet skulle gå till val på kravet ”Statliga klädbidrag åt transvestiter”. Förslaget röstades emellertid ner, dock med knapp majoritet.

I tider av kris blir allt så mycket tydligare, även det löjliga. Folkpartiet hade sedan 70-talet, med sitt evinnerliga vinglande och sin hämningslösa opportunism varit ”löjliga familjen” inom svensk politik. Alla såg det inte med en gång, men 20 år senare var det uppenbart för alla.

Jag framhöll tidigare att det är omöjligt att säga när en företeelse i samhället tar sin början. Det gäller också MOTSTÅNDET. Det hade egentligen alltid funnits där. För motstånd finns överallt där det finns människor och grupper, som anser sig ha rätt att leva på och trampa på andra. Det finns där man minst anar det, och det dyker upp i former, som ingen kunnat förutsäga.

På 90-talet, särskilt mot slutet, tog sig motståndet mest våldsamma uttryck. Det hade länge jäst bland dem som år ut och år in gått arbetslösa, levt på existensminimum och samtidigt sett hur andra roffat åt sig och levt ett liv i lyx utan att uträtta något som helst arbete. De hade sett hur de smarta klippens män blivit mångmiljonärer på att slakta företag, samtidigt som de själva ställts utan arbete. De hade lyssnat till socialdemokraternas eviga haranger om solidaritet, uppoffringar och tålamod, samtidigt som klyftorna i samhället bara ökade, även då socialdemokraterna hade regeringsmakten. Samtidigt hade den socialdemokratiska ledningen alltsedan 50-talet berövat arbetarrörelsen dess klasskänsla, ideologi och kampberedskap.

Hat och vilsenhet är en farlig kombination. Den leder till mycket ont, och knappast något gott. Det ursinne som vid mitten av 90-talet bröt ut i en svensk terrorism, som sannerligen inte stod den italienska och västtyska efter, ledde bara till ökad repression. Den gav makthavarna goda skäl att ytterligare stärka våldsapparaten, och var sannolikt en av de viktigaste orsakerna till fascistpartiets bildande.

Men människan är nära nog oändligt formbar. På något sätt frambringar hon alltid hos sig själv de egenskaper hon behöver för sin överlevnad. Rationaliteten är inte, som Aristoteles trodde, medfödd hos människan. Den är något hon skapar, därför att hon är så illa tvungen till det.

Terrorismen var förståelig. Det hade vid slutet av 90-talet skapats ett samhälle, som måste föda fram en terrorism. Men den var inte rationell. Den förstärkte bara de krafter den ville bekämpa.

Fröet till det rationella motståndet hade alltid funnits i samhället, på olika nivåer. Nu visade det sig i skiftande former.

Som klarsyn: ”Men kejsaren har ju inga kläder, han är ju naken!”

Som solidaritet, oftast hos dem, som aldrig tog ordet ”solidaritet” i sin mun. Det behövdes inte. För dem var solidariteten så självklar, att de inte behövde tala om den. Inte så sällan var det tvärtom med dem, som aldrig missade ett tillfälle att orera om ”solidaritet med de förtryckta”. De kunde vara bland de första att svika och de mest hänsynslösa då det gällde att trampa ner andra.

Det som nu inger mig så stort hopp, ett hopp som jag tidigare aldrig vågat drömma om, är att detta motstånd nu börjat gripa omkring sig, bli allmänt, och anta allt mer organiserade former.

Människor börjar se klart, genom de ideologiska dimridåerna, och de börjar öppet säga sådant, som var otänkbart för bara några år sedan:

Varför ska den som jobbar och sliter få så lite för det att han nätt och jämt klarar livhanken, samtidigt som kritstrecksbanditer och andra svindlare, som aldrig uträttat något hederligt arbete, kan vräka sig i lyx?

Varför lät politikerna, även de som tala de vitt och brett om jämställdhet och solidaritet, detta ske?

Varför tutade de i oss, att det måsta vara så här, att detta inte går att ändra på eftersom det är naturens egen ordning?

Och varför var vi själva så korkade att vi trodde på dem?

Varför har vi varit så dumma, att vi svalt den borgerliga ideologin om att var och en ska sträva uteslutande efter sitt eget bästa, efter egen snöd vinning, gärna på bekostnad av andra?

Det är ju tillsammans vi är starka. Utan oss kan samhället inte överleva. Det är vi, inte parasiterna, som bär upp det.

Men parasiterna, herrarna i olika skepnader, har lurat och bedragit oss, levt på oss och trampat ner oss i årtionden, århundraden ja, förmodligen årtusenden. Många gånger har vi rest oss och kastat av oss oken, men herrarna, de gamla eller nya, har alltid kommit igen. De har kallat sig kungar och adel, presidenter och statsråd, företagsägare och smarta affärsmän, politbyråmedlemmar och folkets tjänare, påvar, kardinaler och biskopar, ja, Gud vet allt.

Nya bakslag väntar oss, det vet vi. Men ni, som tillfogar oss dessa bakslag, ni ska också veta något: efter detta sitter ni aldrig säkra. Ni har maktmedel, ni har vapen nog att döda oss. Men gör ni det, slår ni samtidigt undan grunden för er egen existens. NI BEHÖVER OSS, MEN VI BEHÖVER INTE ER! Och denna vetskap ger oss ett övertag, som ni med era maktmedel och era vapen aldrig kan ta ifrån oss.

Ja, det låter ju bra, och på sista tiden har, som sagt, ett stort hopp börjat växa fram inom mig. Trots allt. För historien borde ha lärt mig bättre. Människans historia än nämligen också svekets historia. De gamla rebellerna och befriarna blir de nya herrarna och förtryckarna. Otaliga gånger har det upprepats, i otaliga varianter.
Men måste det vara så? Jag vet inte och får aldrig veta.
Men motsatsen är i alla fall värd att arbeta för.
Det vet jag.