Nedanstående tal hölls i september 2000 i samband med att jag slutade arbeta som lärare och, på Carlforsska gymnasiet, skulle avtackas som lärare.

Jag minns så väl då jag, på samrealskolan i Hallstavik, för första gången gick in i ett klassrum i egenskap av lärare. Tillsammans med en lätt ängslan och osäkerhet kände jag tydligt att det var detta jag nu hade framför mig för en lång tid framåt.
Nu har jag den delen av mitt liv bakom mig. Känslan av att detta är ganska skönt är uppblandad med ett visst vemod.

För mig som ung var det självklart att bli lärare. Detta bottnar delvis i min klassbakgrund. Jag föddes i en familj där min far dog, av tuberkulos, då jag var sex år gammal. Min mor, som var tvätterska, stod ensam med två små söner i en tid då begreppet socialhjälp inte var uppfunnet. Jag visade mig tidigt ha vissa intellektuella färdigheter, och för min mor var det självklart att jag skulle ”gå studievägen” och ”bli något”. Hennes dröm var att jag skulle bli folkskollärare och därigenom göra något som hon själv, trots en betydande intellektuell begåvning, aldrig fick någon möjlighet till.
Nå, det blev ju lite mer så småningom. Jag tog min fil mag-examen och arbetade som lärare i tre år. Hela tiden hade jag en känsla av att jag skulle klara av mer än så. Jag hade blivit intresserad av filosofi, och jag ville pröva mina krafter på studier över den akademiska grundnivån. Att på äldre dar gräma mig över att jag inte åtminstone prövade på högre studier, det ville jag absolut inte. Det är, som bekant, mindre plågsamt att ångra sådant man gjort än sådant men inte gjort.
Jag doktorerade i teoretisk filosofi, och jag hade under studietiden undervisat ganska mycket vid olika universitet och institutioner. Men i samband med att jag var klar med min doktorsexamen återgick jag till gymnasieskolan. Det fanns flera orsaker till detta. Vid institutionen för teoretisk filosofi i Stockholm fanns en enda ordinarie tjänst, professuren. Och professorn, Dag Prawitz, var ett år äldre än jag. Så att vänta på hans pension var inte att tänka på. Och i stället för att hanka mig fram vid institutionen ville jag ha en trygg anställning. Ett gymnasielektorat skulle ge mig en sådan. Sen tyckte jag också att det var lite tråkigt att ha elever på 10 –20 timmars föreläsningsserier, och sen inte se dem mer.
Jag anmälde mitt intresse för en gymnasielärartjänst, jag fick till att börja med ett vikariat i matematik vid Carlforsska gymnasiet i Västerås, och så småningom ett lektorat i filosofi och svenska. Kombinationen filosofi och matematik, som jag ville ha, fanns inte. Skolledningen var emellertid så tillmötesgående att jag slapp det jobbiga svenskämnet och i stället fick den kombination av ämnen jag ville ha. Och nu slutar jag, ett år och fyra månader före min 65-årsdag, efter 21 år på Carlforsska och 39 år som lärare.
Och varför går jag då ”i förväg”? Jag vantrivs inte med mitt jobb, jag är inte utbränd, inte ens särskilt trött, trots att jag jobbat långt mer än 100% under min tid som lärare efter min disputation. Och ända sedan jag började som lärare i Västerås i början av 1960-talet har jag haft andra jobb vid sidan om, till att börja med som föreläsare på delar av civilingenjörskursen i matematik på ASEA:s internutbildning, på senare år som chef på musikrestaurangen Village.
Det är i stället så att jag kommit till en punkt i mitt liv då det står fullkomligt klart att jag har en betydligt större del av livet bakom mig än jag har framför mig. Denna insikt är inte på minsta sätt ångestfylld, men den visar på ett ofrånkomligt faktum.
Och då är jag väldigt rädd om den tid jag har framför mig. Det finns i mitt liv sådant som jag har ogjort och som jag väldigt gärna vill hinna med innan allt tar slut. Detta ligger utanför skolvärlden, och jag har konstaterat att jag helt enkelt inte har tid att vara lärare längre.

Vad detta är, som jag vill göra, återkommer jag till. Nu tillbaka till mitt liv som lärare.

Jag har alltid trivts som lärare. Min ledstjärna har från början varit, att lärarens främsta uppgift är att öppna nya aspekter av verkligheten för eleverna, vidga deras värld, för att de ska kunna greppa tillvaron, och därigenom leva ett bättre och rikare liv än de annars skulle göra. Detta har varit betydligt viktigare är olika former av kunskapskontroll. Ett medel för detta är naturligtvis det lärostoff vi förmedlar, men ännu viktigare är, tror jag, den livshållning en lärare företräder.
Jag menar att våra personligheter i första hand formas av våra aktiviteter. Människan är vad hon gör. En människa som vill utvecklas mångsidigt, dvs. undvika att bli ensidig och inskränkt, måste därför syssla med aktiviteter av olika slag. Jag har försökt göra detta, och en del av det jag gjort har inneburit brott mot den s k lärarkoden, dvs. de oskrivna reglerna för vad en riktig lärare bör göra och inte göra.
En riktig lärare är inte instruktör i kroppsbyggning, han leder inte landets bästa kroppsbyggarklubb, och han umgås inte privat med kroppsbyggare på elitnivå.
En riktig lärare engagerar sig inte politiskt i den del av vänstern, som visar sitt engagemang i praktisk handling genom att samla in pengar och demonstrera på allmän plats, hålla tal på offentliga möten och framträda i massmedia. Om han någon gång i sin ungdom gjort något dylikt, bör han göra offentlig avbön och därefter tala om att han/hon numera röstar på Folkpartiet..
En riktig lärare arbetar inte som krögare under kvällar och nätter.
En riktig lärare älskar den fina musiken, dvs. äldre klassisk musik, och förhåller sig lagom nedlåtande till ”enklare” musik som t ex jazz. Speciellt engagerar han sig inte inom den senare musiken.
En riktig lärare är traditionell i sin undervisning och förser den inte med ett innehåll, som är betydligt modernare än det ”gamla vanliga”.
Det finns naturligtvis fler oskrivna regler än de uppräknade, vilka är just de som jag själv brutit mot. Dessa brott visar otvivelaktigt en sak: jag blev aldrig någon riktig lärare.
Även på det rent intellektuella, eller akademiska, området har jag försökt vara mångsidig. Mina ämnen, svenska, matematik och filosofi, täcker väl ett betydligt vidare fält än de flesta lärarexamina. Jag har dessutom bedrivit akademisk undervisning i fyra olika ämnen, förutom matematik och filosofi även numerisk analys och psykodynamisk teori. Jag har undervisat eller gästföreläst vid de flesta svenska universitet, vid många olika institutioner och ofta för doktorandgrupper. Dessutom har jag under flera år undervisat i vetenskapsteori för medicinska forskare i Århus i Danmark samt handlett ett par doktorander (i psykologi) på de vetenskapsteoretiska avsnitten i deras avhandlingar.
Jag har svårt att tänka mig att någon svensk gymnasielärare har akademiska meriter som överträffar mina eller ens kommer i närheten av dem.
Jag har alltså rört mig i väldigt olika miljöer och därigenom träffat människor av ganska så olika slag. Jag vill gärna tro att jag härigenom lärt mig åtskilligt. Förutom de världar jag nämnt har jag också haft förmånen att få träffa och intervjua några av världens främsta vinmakare, senast i somras. Jag har fått mycket goda vänner i musikens, idrottens, politikens och skolans världar. Och jag gissar att det är mina erfarenheter från olika delar och aspekter av livet som gjort det möjligt för mig att öppna upp en och annan ny värld för en och annan elev. Sannolikt har dessa erfarenheter förbättrat min empatiska förmåga, något som jag tror har varit till nytta bland dagens heterogena elevgrupper.
Under min tid som gymnasielärare i Västerås har jag haft elevavdelningar av mycket olika slag. Klasserna på naturvetenskapligt program har dominerats av högpresterande elever, där en del med framgång har deltagit i t ex internationella matematiktävlingar. Men jag har också haft, och frivilligt tagit, svaga grupper och besvärliga avdelningar, där min förmåga att hålla ordning i en klass varit viktig. Här har lektionerna varit en blandning av kunskapsförmedling och psykoterapi, det senare för att stärka elevernas självförtroende. Och psykoterapin får inte märkas. T ex ett oförtjänt beröm skulle genomskådas direkt, och reducera min trovärdighet till noll.

Jag är väl medveten om att jag varit en kontroversiell lärare. Dels har jag, i två av mina ämnen, svenska och filosofi, förnyat ämnesinnehållet. Dels har jag gjort en del som bryter mot de oskrivna reglerna för lärarrollen. Därför har jag inte blivit förvånad över att jag som lärare mötts av blandade reaktioner.
Från eleverna har jag fått ett i huvudsak positivt bemötande. Det är naturligtvis väldigt trevligt då högt begåvade elever talar om att de funnit min filosofiundervisning mycket stimulerande. Men ännu mer har jag uppskattat en del reaktioner från de problemgrupper har haft. Att få kontakt med en där lille killen eller lilla tjejen som döljer sig bakom den stentuffa masken, och tala om att han/hon faktiskt klarade det nationella provet på A-kursen i matematik och nu blir godkänd på kursen har känts oerhört tillfredsställande då det hänt. Reaktionen ”Tänk att jag kunde åstadkomma något vettigt också!” ger kanske mersmak.
Ett av de roligaste erkännanden jag fått kom på en skolavslutning från en av mina mera problematiska elever. Han gav mig en rejäl kram med orden ”Det är ju tur att det finns åtminstone en lärare som är riktigt klok”. Nå, själv menar jag väl att det finns några till.
Detta betyder inte att allt gått som på räls. Jag har kommit överens med nästan alla elever, men inte riktigt alla. Det gör man inte, om man sticker ut hakan. Alla har inte uppskattat, att jag förnyat ämnesinnehållet. En del vill ha ”det gamla vanliga”, och den inbillade trygghet som ligger i detta. ”Kunskapen” får där en rituell funktion, den blir besvärjelser för att markera en grupptillhörighet i en, förhoppningsvis, statisk värld. Här vill vi inte ha någonting som oroar!
”Det de vill ha är bildning”, som en av de rektorer eleverna klagat inför uttryckte sig. Att ”bildning” innefattar kunskap om gamla tiders filosofer som Platon och Leibnitz, men inte filosofer som Wittgenstein, Gödel, Toulmin och Feyerabend, som i hög grad påverkar dagens intellektuella klimat, ja, det fick jag aldrig några argument för.
Att unga människor i gemen skulle vara öppna för förnyelse är en myt. Jag har bekämpat ungdomlig konservatism inte bara inom skolan, utan också i politiken, i musikvärlden och inom idrotten.
En speciell belöning från elevhåll fick jag för inte så länge sen. Jag fick ett brev från en f d elev, som talade om att hennes äktenskap spruckit och undrade om vi inte kunde träffas hemma hos henne eller på något näringsställe i Stockholm. Jag accepterade inbjudan, och sen gick det fort. Efter några timmar var vi ”ihop” och i morgon följer hon med mig till Chicago, där jag ingår i en svensk jazzdelegation.
När det gäller mina relationer till de olika skolledningar jag haft och de kolleger jag arbetat tillsammans med är resultatet mer blandat. Mina moderniseringar av ämnesinnehållet i svenska och filosofi har resulterat i att jag blivit inkallad till ett par rektorer, Erik Sandberg och Ingegerd Hedin, för tillrättavisning. Jag har emellertid inte backat en tum, och speciellt i det senare fallet, som ligger ganska nära i tiden, har jag i mycket rättframma ordalag talat om vem som begriper de här sakerna och vem som inte gör det.
Även min person har väckt irritation, inte minst hos den förra skolledningen här på Carlforsska med Margareta Herstad Holmqvist i spetsen. Enligt henne var jag visserligen skolans mest briljante lärare, men samtidigt en ”arrogant översittare, som kollegerna var rädda för”. Därför skulle jag bara ha ett symboliskt lönepåslag.
Nå, sammanfattningsvis, jag har kört mitt eget race, och hade jag givit avkall på det skulle jag få svårt att se mig själv i spegeln utan att rodna av skam. Och denna självkänsla har jag vägrat att sälja bort för några ynka hundralappar.
Även mitt förhållande till mina kolleger har varit blandat. Alla har inte uppskattat att jag kör med ”raka rör”. Det har också förekommit uppenbar avundsjuka, dels för mina akademiska meriter, dels för det faktum att jag har en identitet och en ställning även utanför skolvärlden.
Och dessutom irritation över att jag varit ofin nog att bryta mot viktiga delar av lärarkoden. Dock tycker jag att det är viktigt att påpeka att de olika typerna av negativa inställningar i första hand har förekommit bland kolleger som jag inte haft särskilt mycket att göra med, och inte bland dem som jag träffat mer eller mindre dagligen. De negativa inställningarna har bland annat yttrat sig i systematiskt baktaleri inför den vid tillfället aktuella skolledningen.
I rättvisans namn bör väl tilläggas, angående mina lite problematiska förhållanden till vissa kolleger och vissa skolledningar, att jag själv inte alltid iakttagit den smidighet och den diplomati som kanske varit önskvärd. Men nu är jag den jag är, och det har jag inget intresse av att ändra på.
Dock tycker jag det är trevligt att ärligt kunna säga att det faktum att jag varit en lite främmande fågel inte på något sätt inneburit problematiska förhållanden till mina kolleger i B-huset, alltså de kolleger jag träffat dagligen. Där har jag blivit accepterad och ibland t o m känt en lätt uppskattning. För detta ska ni ha mitt uppriktiga tack. Och detta innefattar även skolans kanslipersonal, som jag alltid haft goda relationer till. Och så till sist den nuvarande skolledningen, som jag tycker att har fört en klok politik och undvikit de klavertramp, som framför allt den förra skolledningen stod för.

Nå, åter till mitt eget pensionärsliv. Vad ska jag göra nu då?
Först och främst ska jag ägna mig åt den nya musiken, och arrangera konserter och festivaler. En del av detta sker på internationell nivå. I morgon åker jag t ex till Chicago som deltagare i ett internationellt samarbetsprojekt. Här representerar jag dels min egen organisation, Nya Perspektiv, dels Svenska Rikskonserter.
Jag har ju sysslat en del med musikens filosofi, och kanske kan mitt arbete någon gång i framtiden resultera i en bok i ämnet.
En del tid, och väl också pengar, kommer jag att lägga på mina grabbar, sonen Anders och sonsonen Andreas.
Av de s k dödssynderna blir det väl främst frosseri och vällust jag kommer att praktisera, i form av kulinariska utflykter och ett, förhoppningsvis, rikt kärleksliv.
Det eventuella frosseriet måste förstås balanseras med en del fysisk träning.
Jag kommer också att resa en del och göra reportage från vingårdar, vinaffärer och restauranger.
Kanske kommer jag någon gång att hälsa på i personalrummet, dock inte för att spela rollen av ”tänk så gammal och ändå så pigg”, som jag menar att en och annan gammal kollega gjort. Jag kommer i stället att efterlikna Albert Engströms stins, som tillbringade sin semester sittande på järnvägsstationen och kommenterande de inkommande tågen: ”Där kommer ett tåg, dä ger jag fanken!”
”Nu ringer det in, dä ger jag fanken!” blir min motsvarighet.
Om det finns intresse kan jag också tänka mig att hålla en och annan vinprovning. På senare tid har ju vinprovningarna lockat till sig flera av våra pensionerade kolleger, och blivit något av återförening, pensionärsträff, antikrunda….
Jag hoppas att det ska bli så även i fortsättningen, och att allt fler av oss kan citera grönköpingsskalden A:lfr-d V:stl-nds ord: ”Jag ville jag vore en full pensionär”  med det egna tillägget ”Och det är jag”.