En upplevelse av ett stycke musik kan ha vissa intressanta likheter med upplevelsen av en maträtt, ett vin eller en måltid. Respektive upplevelser kan förstås i samma begrepp och beskrivas i identiska termer.

Mina känslor inför en Clos de la Roche 1989 från Domaine Ponsot i Bourgogne och Bengt Hallbergs ”All the Things You Are” från 1953 (finns i svensk Jazzhistoria vol. 7) kan båda beskrivas som ”kraft kombinerad med finess”.
Vinet är, i motsats till en del bourgogner, klart maskulint, med en doft av tranbär och blommor och ett subtilt inslag av valnöt, och en smak av röda bär i perfekt balans med väl avrundade tanniner.
I Hallbergs musikstycke kombineras ett delikat anslag med långa melodilinjer och en genuin swing, som liksom kommer inifrån och bara behöver markeras av ett diskret vispkomp från trummorna.

Trumslagaren Gerry Hemingway, som är mycket seriöst mat- och vinintresserad, utbrast, under en av våra gemensamma middagar hemma hos mig, inför en Barbaresco Santo Stefano di Neive 1974 från legenden Bruno Giacosa: ”This is wine!”. På samma sätt kan jag känna att Per Henrik Wallin i sin musik har fångat jazzens själva essens, vare sig han spelar en egen komposition, en Monk-låt eller en gammal slagdänga som ”Mütterlein”: ”This is jazz!”

Den godaste fiskrätt jag någonsin ätit blev jag bjuden på hemma hos mina vänner Anders och Eva på Björkö intill Lappo i den åländska skärgården. Anders hade under dagen varit ute och fiskat abborre, med min fru Gunnel som roddare och mig som åskådare från strandklipporna. Så fort abborrarna togs ur nätet stacks de med kniv och tömdes på blod för att detta inte skulle påverka smaken av köttet. Eva filéade abborrarna med mästarens hand så att inte ett ben fanns kvar. Abborrfiléerna lades i en smord form med lite salt och peppar och täcktes med en sås av crème fraiche, smaksatt med lite senap och örtkryddor från trädgården. Efter en halvtimma i ugnen var det klart, och jag kände, redan efter första tuggan, ”där satt det!”.
Samma typ av känsla fick jag på min 60-årsfest på Village i Västerås, saligt i åminnelse, i januari 1997. En stor del av den svenska jazzeliten var där, och jag hade avböjt presenter i form av annat än musikframträdanden från scen. Det var inte många som brydde sig om det. Av Palle Danielsson och han fru Ulla fick jag ett helt vildsvin, och av Lena Willemark en komposition tillägnad mig. Bara som exempel. Alla närvarande musiker spelade och festen varade till kl. 7.30 på morgonen. Bland annat framförde Palle och Lena en folklåt. Efter någon minut bara lyfte det och jag är säker på att vi alla fick just känslan ”där satt det!” Jag vet inte hur Palle och Lena kände, men jag kan gissa att några ord yttrade av trombonisten Bertil Strandberg, då vi en gång hade sällskap på flyget från Luleå till Stockholm, ger en relevant beskrivning. Bertil beskrev känslan under en musikers verkligt inspirerade ögonblick som att ”man blir spelad”.
Kanske kände, 11 år senare på CuLTUREN i Västerås, GUSH-pojkarna Mats, Sten och Raymond, tillsammans med saxofonisten Christine Sehnaoui och violinisten Philip Wachsmann, samma sak. Jag vet i alla fall att jag själv fick samma känsla som inför Palles och Lenas 60-årshyllning och Anders´ och Evas abborrgratäng, ”där satt det!”

Våra känslor bryr sig inte om logik och semantik, i varje fall inte i den vanliga innebörden av dessa termer. Kanske har känslorna sin egen logik och semantik. Ingenting kan rimligtvis vara bättre än det absolut bästa, ”non plus ultra”. Trots detta har jag, vid några sällsynta tillfällen, fått den logikvidriga känslan av att det, utöver det absolut bästa, finns en nivå till. Jag kände så, för många år sedan, under en konsert på Fashing med Sam Rivers, Dave Holland och Steve Ellington. Och jag kan ibland, i rätt sinnesstämning, uppleva detsamma inför några av jazzens klassiker som Armstrongs ”West End Blues”, Coleman Hawkins´ ”Body and Soul”, Charlie Parker´s ”Parker´s Mood” och Miles Davis´ ”Walking”.
Det har också hänt att jag känt så inför ett vin. Bartolo Mascarellos Barolo 1971, Guigals La Landonne 1985 och Ornellaia 1990 tillhör denna, av naturliga skäl, sällsynta skara.

Kanske grundar sig dessa likheter mellan känsloreaktioner inför musik och vin/mat på att båda kan beskrivas som kompositioner eller strukturer. De olika komponenterna i en maträtt, de olika aspekterna av ett vin som syra, frukt, tannin, …och maten i relation till vinet kan liknas vid de olika stämmorna eller instrumenten i ett musikstycke. Och på båda områdena är begreppen kontrast och harmoni centrala. En kraftig maträtt på t ex mörkt kött måste kombineras med ett kraftigt vin, annars tar maten död på vinet. Men en starkt kryddad maträtt kan inte kombineras med ett kryddigt vin, för då blir det för mycket av det goda. Här måste maten kontrasteras mot ett svalkande vin.
När Mats i The Thing drar på för fullt med sin barytonsax kan inte Paal sitta och försiktigt tassa med vispar på trummorna. Här måste trumspelet harmoniera med saxofonspelet genom att hålla samma intensitetsnivå. I inspelningar med Lennie Tristano, Lee Konitz och Warne March från sent 40-tal, tidigt 50-tal står pianots och blåsarnas komplicerade harmonik och raffinerade melodilinjer i effektfull kontrast till basens rena terser och kvinter och kompets raka 4/4-takt.

Att använda samma begrepp vid beskrivningen av ett musikstycke och (någon del av) en måltid är emellertid, åtminstone till största delen, en efterhandskonstruktion. Själva skapelseakten försiggår på en annan begreppslig nivå.
Jag ser ett begrepp som en mental struktur, som i sin tur ger struktur/gestalt/ordning åt ett stycke verklighet. Detta innebär förståelse i vid mening, dvs inte bara något som tillämpas på en redan existerande del av verkligheten utan också förutsättningarna för att skapa detta stycke verklighet.
En del av våra begrepp har verbala benämningar, men det ligger inte i begreppens själva natur att de är knutna till det verbala språket. De begrepp jag hittills använt, som finess, essens, komposition, harmoni, kontrast, …. har just en sådan anknytning. Det är ju själva förutsättningen för att vi ska kunna tala om eller på annat sätt beskriva en företeelse.
Men. För att förstå musik och musikens påverkan på människan och samhället, i någon väsentligt innebörd av ”förstå”, måste vi inse, att det finns aspekter av verkligheten som inte låter sig beskrivas verbalt. Tänkare i olika läger och kulturer har ofta försökt beskriva detta i religiösa eller metafysiska termer. Detta är, menar jag, helt onödigt. Det är inget mystiskt med de här aspekterna av verkligheten, det är bara att erkänna att de finns. Om vi inte gör det blir vår ”värld” tunnare och torftigare än den behöver vara.
När Mats och jag skapade musiken och måltiderna till ”Soundfood I” gjorde jag först maten, och vi åt middagen tillsammans, även med våra kvinnor. Utifrån denna gjorde Mats musiken. Med ”Soundfood II” var ordningen den omvända. Hela skapelseprocessen försiggick på icke-verbal nivå. Mats tänkte inte att ”den där maträtten var ganska mild i smaken, då måste jag spela lågmält” och jag tänkte inte att ”där drar Mats på ordentligt, då måste vi ta ett mörkt kraftigt kött och en stöddig Amarone”.

Nej, Mats ställde sig med den utskriva matsedeln framför sig, som ett slags partitur, återupplevde hur det en gång smakade, och spelade. Det fick bli vad det blev. Och jag satte mig ner, slöt ögonen och lyssnade till Mats´ musik. Efter några lyssningar hade en måltid växt fram, helt oberoende av tankar på harmoni och kontrast, kraft och finess och annat som kan beskrivas i ord.
Vi utförde vårt respektive arbete på en annan begreppsnivå, en nivå bortom orden och det i vanlig mening rationella tänkandet. Och vad gör väl det att vi inte är det minsta intresserade av att beskriva ”hur vi tänkte”. Vi lät oss ”bli tänkta”.

”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen“ (Wittgenstein: Tractatus Logico Philosophicus)