Årsskiftet 1996-97 slutade jag som chef på Village, efter 8 år på posten. I avskedspresent hade jag önskat mig att få göra min 60-årsfest på Village till självkostnadspris. Jag räknade med ungefär 125 gäster, bestående av familj/släkt, personliga vänner, kolleger från Carlforsska, Villagepersonal, representanter för Jazzriksförbundet och Jazzakademien samt, inte minst, jazzmusiker. Eftersom jag hade en ganska god ekonomi, så bjöd jag de senare, med eventuell partner, på hotell. Det visade sig att större delen av den svenska jazzeliten kom. I januari hade ju konsert- och festivalsäsongen knappast börjat.
Min gode vän Bosse Karlsson från Göteborg beskrev i ett brev festen så här:
”Lennart, ett sent, sent tack för senast, för band etc. Jag har väl egentligen inte hämtat mig ännu från din festkväll. För dej tar det säkert ett par år till. Har någon, bortsett från ett par musikerstjärnor, hyllats mer i svenskt jazzliv? Jag tror uppriktigt sagt inte det. Och när jag lyssnar på bandet bekräftas mina antaganden. De agerande riktar från scenen fullkomliga värmestrålar av tacksamhet och uppskattning mot din person nere i salen. Dessuom är de äkta och innerliga. Det kände jag redan där jag satt bredvid dig. Ett faktum är att jag spelat delar ur bandet i Göteborgs jazzradio vid två tillfällen, och nämnde då givetvis…..att jag satt närmast dig vid bordet. Bandet är en imponerande manifestation av dagens jazz i Sverige. Många som var med mig i studion, och även lyssnare, har påpekat det.” Och det var väl ungefär så jag själv upplevde kvällen.
Ett reportage från festen började på VLT:s förstasida och fortsatte med en helsida inne i tidningen.
Det är naturligtvis frestande att ta med ganska mycket musik från festen på den här hemsidan. Och även frestande att göra avsnittet ”Musikillustrationer” mycket mera omfattande än det nu är. Material saknas ju inte. Men jag håller fast vid tanken att det här bara ska förekomma mycket speciella inslag. Från festen blir det tre stycken:
Den här kompositionen var Lenas 60-årspresent till mig. Hon framför den tillsammans med Elise Einarsdotter, piano och Olle Steinholtz, kontrabas.
Här är låtens titel en gissning. Det rör sig onekligen om en födelsedagshyllning till mig eftersom mitt namn nämns alldeles i början. Men detta är inte så viktigt. Det stora här är vad som händer i musiken, i samspelet mellan Lena och Palle, det där magiska, som någon enstaka gång sker mellan musiker, och som de kan uppleva som att de inte spelar, utan ”blir spelade”.
Här är det Joakim Milder som tvingar mig upp på scen. Jag säger några lätt självironiska ord, sen spelar vi en av mina favoritlåtar, Tadd Damerons Lady Bird.