Jag är förmäten nog att till sist ta med ett exempel på mitt eget anspråkslösa musiserande. I början av 1990-talet hade man från Radio Västmanland flera gånger bett mig medverka i ett program, där jag dels berättade om min musikbakgrund, dels spelade själv. Jag tackade alltid nej, med motivering att det fanns flera bättre amatörpianister än jag i vår stad.

Men så en dag ändrade jag mitt svar: jag kunde ställa upp om jag fick hit en gammal lumparkompis, Bosse Karlsson från Göteborg, som var en utmärkt trumslagare, och som jag spelade en hel del med just då vi gjorde lumpen på FRA i Stockholm. Jag kontaktade Bosse, och visst, han ställde upp.

Jag ville också ha en bra basist. Jag kände Magnus Lindgren, då gymnasist på musiklinjen på Carlforsska gymnasiet, och jag visste att han behärskade flera instrument, bl a kontrabasen. Och han var redan då en driven musiker. Och han ställde upp!

En ljudtekniker från radion, Chico, gjorde inspelningen, och vi bara körde några låter, som spelades in direkt. Någon repetition brydde vi oss inte om. Vi ansåg som Charlie Norman: ”Det är fegt att repetera”.

Bosse och jag hade inte spelat tillsammans på 34 år, men vi hade båda känslan av att vi bara fortsatte där vi slutade sist. För 34 år sedan. Inspelningen gjordes den 12 maj 1992.

Vi spelade följande:

1. Länsmans blues – Detta är ett enkelt bluesriff, som jag tillägnat en av mina förfäder, av mig kallad Ur-nilsson. Vad han verkligen hette har jag ingen aning om. Han var den som på 1600-talet byggde släktgården i byn Hyllstofta i Skåne. Gården är fortfarande i släktens ägo genom min kusin Assar, som lär ha köpt upp i princip hela byn. Ur-nilsson sägs ha varit bonde och länsman.

2. Lady Bird – En komposition av en av bebop-erans främsta kompositörer, Tadd Dameron.

3. Blues för Andreas – Andreas är mitt barnbarn, som vid inspelningstillfället var ett par månader gammal. Han var stor redan vid födelsen, 5,7 kg. I dag, 2013, är han lite över 2 meter lång och består av 115 kg mycket vältränade muskler. Låten är en s k Parker-blues, som jag totade ihop som gymnasist. Då hade den förstås ett annat namn, som jag dock glömt.

4. Å tänk, nu är dom tanter allihop – Ännu en låt från min gymnasisttid. Den här tillägnade jag i tur och ordning de unga damer jag för tillfället var intresserad av. När jag vid mogen ålder friskade upp låten igen, slog det mig att dessa, liksom jag själv, blivit äldre. Därav titeln.

5. Days of Wine and Roses – Denna komposition av Henry Mancini är en av mina favoriter bland jazzstandards.