En förkortad version av nedanstående text publicerades i januari 1997 i ICA-förlagets tidskrift Bon Appétit. Då nedskärningen var illa gjord (bl a fanns där några rena faktafel) kommer här den ursprungliga texten. Se vidare Inledning Mat/dryck.
Det här var mitt första vingårdsreportage.

I PIEMONTE I NORDVÄSTRA ITALIEN GÖRS NÅGRA AV VÄRLDENS BÄSTA VINER

Landskapet

På vinhusen i Barolo- och Barbarescodistrikten är man bekymrad i början av juli. De senaste två veckorna har varit molniga och regniga. Och de mognande druvorna behöver sol, mycken sol. Det är i första hand mängden sol som avgör årgångens kvalité.

Alla är överens om att det behövs en stor årgång nu. 1990 var en sådan, en av århundradets främsta, -91 och -92 var dåliga, -93 och -94 hyggliga, -95 utmärkt. Men det vore inte så dumt om -96 blev som -90. Och visst finns det fortfarande hopp. ”Druvorna ser fina ut”, säger Aldo Conterno, en av de legendariska vinmakarna i Barolodistriktet, när vi åker i hans bil genom vinfälten. ”Och det är augusti, september och för nebbiolodruvans del oktober, som är avgörande”.

Då jag nästa morgon tittar ut från mitt rum på La Contea i den lilla staden Neive, är himlen molnfri. Och under bilfärden till centralorten Alba, i en svarttaxi, fixad av hovmästaren på La Contea kvällen innan, visar sig landskapet i sin storslagna skönhet.

Som i nästan alla andra stora vindistrikt är landet här kuperat. Höjden över havet är mellan 150 och 600 meter. Bakom varje vägkrök väntar ett nytt panorama i olika nyanser av grönt. Gårdarna, av vilka en del är betydande vinhus, utgör inslag av vitt eller, oftast, gulbrunt. Byarna och småstäderna ligger högst uppe på höjderna. De är ofta uppbyggda kring en borg eller ett torn, som påminner om traktens feodala förflutna. Från de högsta punkterna, t ex kyrkmuren i Monforte, har man en imponerande, milsvid utsikt.

Här finns också större och mindre skogar med Poppel, ek, pinjeträd, gran, alm, valnöt, bok och vilda hasselnötsbuskar. I jorden här växer den vita tryffeln, områdets jämte vinerna främsta bidrag till den internationella gastronomin.

En del av skogarna har sällan besökts av människor. Det lär nämligen inte vara alldeles ofarligt med deras fauna av vildkatt, vildsvin och t o m en och annan varg.

Småstäderna och byarna, som Barbaresco, Neive, Barolo och Monforte, är i och för sig pittoreska, men kan knappast mäta sig med sina toscanska motsvarigheter som Montalcino och San Gimigiano. De är mest imponerande på avstånd, som en del av landskapet, där borgarna och tornen, som i t ex Castiglione Falletto, Serralunga och Barbaresco avtecknar sig i siluett mot himlen.

På sydsluttningarna, där solen är som mest intensiv, ligger de bästa vingårdarna, som Santo Stefano och Martinenga i Barbaresco, Cannubi, Brunate och Bussia i Barolo. Även vinfält som ligger intill varandra, kan ha ganska olika förutsättningar i form av jordmån och mikroklimat, och därför ge viner med rätt skilda karakteristika.

Vinerna

Då vinälskare kortfattat ska tala om var världens främsta viner produceras, nämner man ofta ”de  tre B-na”: Bordeaux, Bourgogne och Barolo. Visst finns det väl enstaka viner från t ex Rhône, Toscana och Kalifornien, som också tar en plats i vinets elitserie, men ska man framhålla hela distrikt, så nog utgöt de tre nämnda den högsta divisionen. Även om det också där framställs en del högst medelmåttiga produkter. Själv tycker jag nog att det sista B-et bör bytas ut mot ett dubbel-B: Barolo/Barbaresco. För män som Angelo Gaja, Bruno Giacosa, Alberto di Grésy och Italo Stupino har sett till, att det inte längre finns någon anledning att betrakta Barbaresco som Barolos lillebror.

Italien är som vinland statt i en ganska snabb förändring och positiv utveckling. Naturligtvis har man här, inte minst i Barolo/Barbarescodistriktet, alltid gjort goda viner, men inte alls i samma omfattning som i t ex Frankrike. Där har kvalitetsvin i århundraden varit en naturlig del av en högreståndskultur. I Italien har vinet i huvudsak varit en enkel bordsdryck och näringskälla i betydligt större utsträckning än det varit ett raffinerat njutningsmedel. Man ska veta, att även den enklaste Chianti Rosso vi får in i Sverige, tillhör de bästa 15 – 20 procenten av allt vin, som framställs i Italien.

Därför är traditionen, på gott och ont, betydligt djupare rotad bland Frankrikes vinodlare än bland Italiens. Det är t ex knappast tänkbart att man skulle börja odla italienska kvalitetsdruvor som Nebbiolo och Sangiovese i Frankrike, medan man däremot i Italien gör en mängd försök med Cabernet Sauvignon, Pinot Noir, Syrah, Chardonnay och Sauvignon Blanc.

Om man jämför Italiens två främsta vinlandskap, Piemonte och Toscana, finner man, att det experimenteras betydligt mer i det senare än i det förra. ”I Chianti var man helt enkelt tvungen att göra något drastiskt för ett par decennier sedan”, berättar Aldo Conterno. ”Den genomsnittliga kvalitetsnivån var så låg, att man inte fick sålt sina viner. Här uppe i Barolo var kvalitén högre, varför traditionen var starkare och behovet av genomgripande förändringar mindre”.

Förutom den relativa avsaknaden av tradition, betingas förnyelsesträvandena och experimentlustan i Italien också av att man på allvar vill slå sig in på den internationella marknaden. Och här är vinsmaken till största delen, sedan lång tid tillbaka, bestämd av Frankrike.

Denna anpassning till den internationellt dominerande smaken påverkar såväl odling som vinifikation, dels genom införande av franska druvsorter, dels genom nya vinifikationsmetoder. Här är lagring på små fat av fransk ek, s k barrique, den mest omdiskuterade.

Bland de franska rödvinsdruvorna dominerar, som överallt annanstans i världen, Cabernet Sauvignon. Marchesi di Grésy blandar den tanninrika Cabernetdruvan med den tanninfattigare Barbera i sin  Virtus, som lagras 8 månader på barrique. Det är ett friskt och fruktigt vin med rik bärdoft. Det kan kombineras med många olika maträtter, och är därför ett utmärkt restaurangvin.

”Cabernet är Cabernet och Barbera är Barbera” menar Italo Stupino på Castello di Neive. ”De har båda sina specifika karakteristika och ska inte blandas.” Han, liksom Aldo Conterno, som också är motståndare till druvblandningar, kommer snart att göra ett rent Cabernetvin.

På Castello di Neive gör man av Pinot Noirdruvan dels ett lätt rött vin, dels, för första året, ett mousserande vitt, som buteljerats samma dag jag var där. Bruno Giacosa har gjort sådant vin i flera år, och det finns därför till avsmakning hos honom. Det har en fin friskhet och en härlig mousse. Mästarens dotter, Bruna, berättar, att moussen håller sig flera dar i en öppnad flaska, vilket ju är av intresse för restauranger, som vill sälja mousserande vin glasvis.

Av de vita franska druvorna dominerar förstås Chardonnay. Såväl Marchesi di Grésy som Aldo Conterno gör två Chardonnayviner, ett utan fatlagring för den inhemska marknaden och ett fatlagrat för export. Jag smakar båda hos Marchesi di Grésy på La Martinenga utanför Barbaresco. Dedn förra, 1995 Langhe Chardonnay, är mycket frisk och fruktig med utpräglad druvkaraktär. Den fatlagrade, 1994 Grésy Chardonnay, påminner starkt om en Bourgogne med sitt tydliga ekinslag och sin fruktighet.

Spänningen mellan traditionalism och öppenhet finns inte bara inom vinländer och bland vinproducenter, utan också bland konsumenter. Jag dricker naturligtvis gärna en fin italiensk fatlagrad Chardonnay eller en god spansk Bordeauxkopia, men jag föredrar tveklöst originalen: Bourgogne eller Chablis resp. Bordeaux. Man må tycka vad man vill om denna form av konservatism, men jag vet att jag inte är ensam om den. Därför blir jag särskilt glad, då jag finner att de två Piemonteviner, som verkligen skulle kunna öka sin andel på den internationella marknaden, och inte minst i Sverige, där de är näst intill orepresenterade, är gjorda på inhemska druvor: den vita Arneis och den röda Dolcetto. Båda är utmärkta restaurangviner, genom att de dels inte är särskilt dyra, dels passar till många olika slags mat.

Piemonte, särskilt Barolo- och Barbarescodistrikten, är utpräglade rödvinsdistrikt. Sedan länge har det dock funnits en mindre produktion av vitt vin. Arneis är en gammal Piemontedruva, som man dock först på senare år börjat satsa ordentligt på.

Italo Stupino berättar, att man på Castello di Neive, i samarbete med universitetet i Turin, testade 24 olika kloner av Arneis för att få fram den bästa. I dag producerar man ett fullmatet vin med djup färg och stor, frisk doft. Smakrik fisk och ljust kött passar fint till det här vinet, som lär vara bäst två år efter skörden. Även Bruno Giacosas Arneis är imponerande med sin eleganta bouquet och sammansatta, lite kryddiga smak.

Dolcetto är det vin som dricks mest i Piemonte. Piemontesaren har, säger man, inte blod i ådrorna, han har Dolcetto. Vinets namn antyder att det skulle vara sött, men så är inte fallet. Det är närmast att likna vid en Beaujolais, fast det är större, har mer kropp. Det har en klarröd färg med dragning åt violett, en angenäm, fruktig doft och en frisk rund smak med ganska låg syra och med inslag av bittermandel i eftersmaken. Detta är ett vin som kan följa en genom en måltid fram t o m osten. Det kräver ingen längre lagring för att b li som bäst. Castello di Neive släpper sin Dolcetto på våren året efter skörden, Aldo Conterno lagrar sig 14 månader, varav sex på butelj. Giovanni Conternos Dolcetto, vars doft känns tydligt en halvmeter över glaset, har varit på butelj två månader då jag smakar den, dessförinnan åtta månader i ståltank. Högklassig Dolcetto håller sig i flera år.

”Men”, påpekar Aldo Conterno, ”det görs också en mängd dålig Dolcetto i Piemonte, förorenat vin. Överhuvudtaget”, betonar han, ”är renlighet det absolut viktigaste vid vinframställning. Det finns mycket vin här i Piemonte, som har goda förutsättningar att utvecklas till något bra, men som förstörs av föroreningar. Då blir det till slut bara en illaluktande smörja av det.”

Barbera är Italiens mest odlade druva, och den finns naturligtvis även i Piemonte. En del är av verkligt hög klass. Speciellt minns jag den hos Giovanni Conterno, med dess härligt friska frukt och långa eftersmak. Den låga garvsyran gör vinet lättillgängligt även för nybörjaren. Det är inte ovanligt att man bättrar på garvsyran genom barriquelagring. På Castello di Neive smakar jag ett mousserande Barberavin, perfekt som sällskapsdryck under ljusa sommarkvällar.

Det är emellertid inte någon av de nämnda druvorna som fått det här vindistriktet att räknas till världens främsta. Det är på Nebbiolodruvan de stora Barolo- och Barbarescovinerna görs.

Nebbiolovinerna har emellertid, i olika avseenden, stor spännvidd. Det görs t ex inte bara stora Baroloviner, utan en del som är direkt dåliga. Dessa slipper jag dock undan, eftersom jag besöker enbart goda producenter. Och kvalitetsskillnader finns ju i alla vindistrikt.

Mer intressanta är då de stora skillnaderna mellan olika vintyper. Man föreställer sig väl gärna ett Nebbiolovin som tungt och tanninrikt, ett vin som nästan tar andan ur en med sin höga alkoholhalt, och som behöver decennier för att mogna. Och så smakar jag Aldo Conternos Il Favot -94. Vem som helst med elementära vinkunskaper skulle på en blindprovning identifiera Nebbiolodruvan i såväl doft som smak. Ändå är det den ungdomliga friskheten och den mjuka smaken av mörka bär, som ger vinet dess karaktär. Denna har man fått fram genom att tiden för jäsning och urlakning gjorts så kort att överhuvudtaget inget tannin från druvorna frigjorts. Det tannin som finns i vinet kommer från ett halvårs barriquelagring. Men man tänker inte på att det rör sig om tannin från ek.

Även Marchesi di Grésys Martinenga Nebbiolo -94 och Martinenga Barbaresco -92 är ganska mjuka, lättdruckna, redan konsumtionsfärdiga viner. Inte ens Castello di Neives Barbaresco Riserva Santo Stefano, som är ungt, kraftfullt, och långt ifrån konsumtionsfärdigt, har den där kraftiga garvsyran som gör att munnen känns som ett sandpapper.

Just garvsyran är ett av de inslag i den färdiga produkten, där åsikterna går isär bland områdets vinmakare. På sina håll delas dessa in i traditionalister och förnyare, om än inte med någon knivskarp gräns dem emellan. En mer rättvisande beskrivning ges, tycker jag, om man talar om traditionalism och förnyelse som två tendenser. Alla de stora vinmakarna har del i båda. Modern utrustning, som t ex möjliggör kontroll av jäsningstemperaturen och gör vinet absolut fritt från föroreningar, är en förnyense som alla anammat. Men vad gäller slutproduktens egenskaper är det förstås så att somliga, t ex Bruno Giacosa och Giovanni Conterno, mer hör hemma inom traditionalismen, medan Aldo Conterno i huvudsak representerar förnyelsen.

”Mäniskors levnadsvillkor förändras”, säger Aldo Conterno, ”tekniken har utvecklats, så att de flesta i dag slipper hårt kroppsarbete. Man förflyttar sig med hjälp av bil, inte cykel. En ny livsstil skapar en ny vinsmak. Jag menar att ett Barolovin i dag ska vara mjukt och lättdrucket och inte domineras av hårda tanniner. Med sådana finns alltid risken att när de väl, efter många års lagring, har mjuknat, har vinets frukt försvunnit. Somliga säger att mitt sätt att göra vin är ett brott mot traditionen. Struntprat! Är traditionen dålig, ändra på den! Uppfattningen att det är garvsyran som gör vinet hållbart är felaktig. Högklassiga druvor som får mycken sol ger hållbara viner. Mina viner blir tidigt konsumtionsfärdiga, men de har mycket lång hållbarhet.”

Då jag på kvällen, på restaurang Grappolo d´Oro i Monforte, dricker Aldo Conternos Barolo Riserva Speciale 1964, får det senare påståendet en mycket påtaglig bekräftelse.

”Ett Barolovin ska ha rejäl garvsyra” , hävdar Roberto Conterno, son till Giovanni Conterno. Då jag smakar deras Monfortino -88, som är själva essensen av en traditionell Barolo, är det lika lätt att hålla med honom som det tidigare på dagen varit att hålla med Aldo Conterno.

Kanske var det upplevelser av det här slaget som låg bakom filosofen Hegels dialektiska tes att det är fullt möjligt att samtidigt ansluta sig till två motsatta ståndpunkter och göra en förnuftig syntes av dem.

Även de båda unga viner jag smakar hos Bruno Giacosa i Neive, Barbaresco Santo Stefano Riserva -93 och Barolo -90, är mycket garvsyrerika och fulla av återhållen kraft. ”Vi är traditionalister”, säger dottern Bruna, ”vi använder t ex inte barriquelagring”.

I fråga om vinifikationsmetoder är, förutom kortare jäsnings- och urlakningstid och lägre jäsningstemperatur, just barriquelagring en viktig del av förnyelsen, inte bara i Piemonte, utan i Italien överhuvudtaget. Metoden har emellertid slagit igenom i betydligt större utsträckning i Toscana än i Piemonte. Hur och varför olika druvsorter lämpar sig eller inte lämpar sig för barriquelagring är en komplicerad fråga, som förmodligen inte är fullständigt utredd. De flesta håller sannolikt med om att Barberadruvan, just p g a dess låga tanninhalt, passar bra för barriquelagring. Och inte ifrågasätter väl kombinationen barrique – Cabernet Sauvignon, trots att den senare innehåller åtskilligt med tannin.

Förhållandet Nebbiolo – barrique är emellertid mera problematiskt. För ett antal år sedan var det inte så få som prövade kombinationen, men de flesta återgick, efter besvikelser, till den gamla ordningen.

Jag testar, förutom Aldo Conternos Il Favot, två barriquelagrade Nebbioloviner, ett från Marchesi di Barolo samt Marchesi di Gresys Gaiun. I båda fallen är det bara en del av musten, 30 – 50 %, som lagrats på barrique. Båda vinerna är mycket goda, men den första skulle jag, på en blindprovning, inte helt säkert pricka in som ett Nebbiolovin. Vad gäller husets icke barriquelagrade Barolo råder emellertid ingen tvekan.

Barbaresco Gaiun är ett av Marchesi di Gresys verkliga prestigeviner. Det andra, och kanske allra främsta, är Camp Gros. Gaiun -90 är fortfarande ett mycket ungt vin, men har mjukare tanniner än Gaiun -90. Det senare gör munhålan till ett 2:ans sandpapper, men kommer om några år att vara ett mycket stort vin. Gaiun -88 är redan nu en storhet, som efter en halvtimma i glaset utvecklar en stor, mogen Nebbiolodoft med inslag av violer och tryffel och en smak med fin balans mellan syra, frukt och tannin.

Vill man smaka ännu äldre viner är man hänvisad till enotek och restauranger. I Neives gamla stadsdel, mitt emot restaurang La Contea, finns ett enotek med ett utbud som inte är stort, men högt kvalificerat. Några fynd vad gäller priset gör man definitivt inte, men på hur många ställen i världen kan man välja mellan Gajas Sori´ Tildin 1978, Giuseppe Rinaldis Barolo Riserva 1974, Monfortino 1958 och åtskilligt annat på samma nivå?

De bättre restaurangerna i området har ett fint vinutbud, ibland av imponerande omfattning. På La Conteas vinlista upptar bara Gajas Barbarescoviner en och en halv sida. Jag tar här in en Barbaresco Santo Stefano Riserna 1978 från Castello di Neive. Det är ett koncentrerat, muskulöst vin, det är som en man i sina bästa år, full av kraft på livets alla väsentliga områden. Färgen är fullmatad, rödbrun. Doften utvecklas hela tiden i glaset. Efter en timme känns tryffeln tydligt mot en bakgrund av tjära, rosor, choklad och tobak. Tanninet har med åren mjuknat, och är nu i perfekt balans med den fortfarande rika frukten.

Hotell Brezza i Barolo producerar egna viner. De sägs vara lite ojämna i kvalitén, men i så fall måste den Barolo Castellero 1982 jag tar in tillhöra topparna. Den är helt mogen, mjuk, rund och fyllig. Det vilar på något sätt ett lugn över det här vinet. Det är som en resenär som har kommit dit han ska, dvs hem.

Inom gastronomin och inom konstarterna träffar man ibland på produkter av absolut högsta klass. Men så, mot all logik, semantik och allt förnuft, får man, vid mycket sällsynta tillfällen, erfara, att det finns en dimension till. Här fyller beskrivningar i ord inte längre någon funktion. Detta bara är.

De fåtaliga upplevelser av det här slaget jag tidigare haft, kommer nästan uteslutande från musiken. Men då jag på Grappolo d´Oro i Monforte suttit en halvtimme med Barolo Speciale 1964 från Aldo Conterno, fylls jag av samma känsla.

Jag kommer på mig själv med att föra glaset till munnen ytterst långsamt, och jag känner en närmast oändlig tacksamhet över att tillhöra den lilla, lilla del av mänskligheten som är förunnad upplevelser av det här slaget.

Maten

”Maten här är bra”, säger Aldo Conterno, då vi sitter i hans provningsrum med ett glas Barolo -93, buteljerat för en vecka sedan. ”Oavsett om du går inpå ett enklare ställe eller en bättre restaurang, överallt får du bra mat.”

Gommar som är vana vid att skilja mellan viner av olika kvalité och karakteristika, beroende på årgångar och odlingsställen, är naturligtvis inte mindre kräsna då det gäller mat.

Piemonte är i dag en välmående del av Italien. Åtminstone här, i dess centrala vindistrikt, ser man ingenting av iögonenfallande fattigdom och människor, som hankar sig fram som gatuförsäljare eller t o m tiggare, som man finner längre söderut. Även här har det emellertid, som på de flesta håll i världen, funnits väldiga samhällsklyftor. I feodalherrarnas borgar fördes ett överdådigt leverne, samtidigt som det rådde en extrem fattigdom hos bönderna.

Dagens piemontesiska kök har sitt ursprung i båda dessa kulturer. Från den senare kommer bland annat polentan, majsgröten, som man kan få serverad friterad tillsammans med  t ex ett utsökt mört och smakrikt vildsvinskött.

En ordentlig middag på någon av distriktets bästa restauranger är komponerad på det vanliga italienska sättet. Först kommer ett antal förrätter, antipasti, så pasta eller risotto, primo piatto, en fisk- eller kötträtt, secondo piatto, eventuellt ost, och slutligen dessert och kaffe. Restaurangerna här har vanligtvis ingen tryckt matsedel, utan servitören eller servitrisen berättar för gästen vad som finns för dagen. Eftersom serveringspersonalen vanligtvis endast talar sitt hemlands språk, har man som gäst klar nytta av att kunna åtminstone lite köksitalienska.

Säsongen för områdets främsta gastronomiska specialitet, den vita tryffeln, börjar inte förrän i oktober. Men svart tryffel finns, såväl i butiker som på restauranger, där den ofta dyker upp i antipaston. Den kombineras ibland med en annan av distriktets specialiteter, rått kalvkött, carne cruda.

På La Contea i Neive är kalvköttet först lätt marinerat, därefter finhackat till en råbiff, som täcker tallriken i ett tunt lager. Mitt på ligger en klick tryffelmousse och runt om tärningar av fänkål och paprika i olika färger. Över köttet har man hällt lite citron och en fin olivolja. På restaurang Bressa i Barolo och på Grappolo d´Oro i Monforte serveras det råa kalvköttet i lövtunna skivor, som carpaccio, täckta med finskivad parmesan resp. svart tryffel samt lite olivolja. Ännu en ljuvlig tryffelrätt, som kommer in på La Contea, är en spenattimbal serverad med tryffelsås och övertäckt med skivad svart tryffel och hackade, rostade hasselnötter.

Just hasselnötter är en annan av området specialiteter. De kan dyka upp lite varstans i måltiden, och är något helt annat än det ofta svampsjuka och beska elände vi köper i cellofanpåsar hemma.

Som i så många andra av världens kök är det här ofta det enkla som blir det mest raffinerade. Ett pocherat ägg övertäckt med smält fontinaost, en salviafylld ravioli med smält smör och nyriven parmesanost på Grappolo d´Oro, en vitvinsrisotto på La Contea, där riskornen är exakt så al dente som de ska vara, och potatisgnocchi med mjuk ostsås på Brezza får en att känna att inom enkelhetens ramar finns det inte mycket att tillägga. Rätterna är, i sitt slag, nära nog fulländade.

Då huvudrätten vid en sådan här middag serveras som fjärde eller femte rätt, är den naturligtvis lätt: på La Contea ett anklår, som är så mört , att det nästan faller sönder bara man tittar på det, på Brezza smakrikt vildsvin, långsamt kokt i Barolovin, på Grappolo d´Oro rullad på kanin. Till köttet serveras bara lite grönsaker och ibland ett par strängar friterad polenta.

Området producerar flera lokala ostar, där jag glömt namnen på samtliga. Men de passar fint som tilltugg till det sista rödvinet, innan man går över till desserten och ett glas söt spumante.

Då Italiens kanske främsta chokladproducent, Ferrero, finns i Alba, är choklad, i en eller annan form, vanlig bland desserterna. Liksom, naturligtvis, hasselnötterna. Zabaglione görs här på Muscato d´Asti, inte Marsala.

Även om alla rätter varit lätta, så har de varit många, och man är ordentligt mätt efter en sådan här måltid. En kopp espresso är en given avslutning, som jag själv alltid vill fullända med ett glas god grappa. Här finns också några av  landets främsta grappaproducenter, som Fratelli Marolo i Alba och Romano Levi i Neive.

De tre restauranger i området jag besöker har också några hotellrum. Det känns gott att, då maten, vinet och grappan sitter fint i kroppen, bara gå trappan upp.

Även de främsta restaurangerna i byar och småstäder i Europas olika vindistrikt har alltid något befriande lantligt över sig. Så även här. På La Contea är serveringspersonalen uppsträckt i mörka kostymer resp. dräkter och vita handskar. Men med mer eller mindre jämna mellanrum kommer ägaren, Tonino, in i matsalen från köket, i kockkläder och med en lättmatdoft omkring sig. Han tar en sväng bland borden, fyller på ett och annat vinglas och frågar hur maten smakar. Välförtjänt beröm besvaras med en sirlig bugning. Nåja, så sirlig den nu blir från en man av Toninos fysiska dimensioner.

Hovmästaren, en smärt man med stramt, bakåtkammat hår och tangorabatt, skulle jag vid första anblicken vilja placera på någon snobbig storstadsrestaurang. Men han visar sig vara en mycket vänlig och omtänksam person. Då jag på eftermiddagen frågar honom hur jag kommer ner till Bruno Giacosas vinhus i nya delen av Neive, en bra bit från La Contea, ber han omedelbart en av kockarna att skjutsa mig. Och för transporten till Alba följande morgon fixar han en svarttaxi, då reguljär sådan inte finns här. Man tar ett slags totalansvar för gästen: här ska allt fungera.

Den kulinariska nivån på restaurang Brezza i Barolo är fullt i nivå med La Conteas. Men här har vi kommit ännu längre ut på landet. Madame själv, som på dagen fungerat som receptionist, har på kvällen förvandlats till hovmästarinna. Och då jag intar min sju rätters middag på terrassen, med en fantastisk utsikt mot borgen och över vinfälten, serveras jag av flickan, som tidigare på dagen städat mitt rum och bäddat min säng. Hon bär inte mörk dräkt och vita handskar.

Grappolo d´Oros uteservering på torget i Monforte är platsen där traktens äldre gentlemän samlas för att dryfta livets väsentligheter, dvs. politik och fotboll. Inne på restaurangen på kvällen finns ett sällskap, där den yngsta sannolikt uppnådde pensionsåldern för ungefär 20 år sedan. Minst en i sällskapet måste vara lomhörd, vilket de övriga, vid den livliga diskussionen, i högsta grad tar hänsyn till. Hemma skulle man irriterad ha bett hovmästaren tysta ner sällskapet, om denne nu inte gjort det självmant. Men här har man inte en tanke på det. Man är helt uppfylld av en lantlig ro, som inte låter sig störas av en grupp gastande gamlingar.

Människorna

Italo Stupino, vinmakare på och en av ägarna till Castello di Neive, är en lycklig man då jag möter honom en sen eftermiddag. Samma dag har han buteljerat den första spumante han gjort på ren Pinot Noir. Vid provningen av hans viner spottas det inte ut något. Vi är därför båda på gott humör då vi framåt kvällen, under ömsesidiga hedersbetygelser, välgångsönskningar och uttalade förhoppningar att ses snart igen, skiljs. Ett par timmar senare, i La Conteas matsal, känner jag en klapp på axeln och hör ett ”bon appetito”. Italo Stupino ska i kväll fira den buteljerade spumanten med en bättre middag i goda vänners lag.

Vinproducenter är, mer än de flesta, beroende av framgångar i arbetet, och gläds kanske extra mycket åt sådana. Det här är nämligen människor, som lever ljusår från 8- till -5-jobb och avtalsenliga löner. Ett gott vinår kan ge rejäl utdelning, samtidigt som en halvtimmes hagelstorm, och de är inte så alldeles sällsynta i Piemonte, kan förstöra en hel årsskörd.

Jag vill gärna föreställa mig att ett liv under dessa förutsättningar, i varje fall hos de bästa, skapar en ödmjukhet kombinerad med en konstruktiv tuffhet. Jag tror mig förstå att motståndet mot fascismen under andra världskriget var start i Piemonte. Det här är människor som uppenbarligen vet vad de vill och är beredda och kompetenta att genomdriva det. De flesta andra skulle aldrig klara av den här tillvaron.

Jag träffar några av de främsta, under några timmar var, och jag kommer som reporter för att skriva om deras produkter. Det jag skriver ska publiceras i ett land, där dessa inte alls, eller i mycket liten utsträckning, är representerade. Naturligtvis har jag de bästa förutsättningar för att bli väl bemött. Å andra sidan är män som Bruno Giacosa, Giovanni och Aldo Conterno och Italo Stupino inga smilfinkar. Det behöver de inte vara. Kvaliteten på deras produkter garanterar en säker  avsättning.

Nå, hur som helst, den bild jag får av de människor jag möter är naturligtvis ytterst fragmentarisk. Dock är det vissa drag som framstår tydligt.

Piemontesaren sägs vara stolt och lite kärv till sinnelaget. Det kan väl ligga något i det. I varje fall träffar jag ingen som motsvarar nordbons vulgärbild av en italienare: en ivrigt gestikulerande, ständigt snattrande figur med ”sydländskt temperament”, som kanske då och då klämmer i med ”O sole mio”. Nå, den bilden stämmer väl inte på så många andra italienare heller. Om ens någon.

Alla jag träffar, oberoende av generation, är påfallande lätta att få kontakt med. Dock har jag en känsla av att detta förutsätter att man själv uppträder på ett naturligt sätt. Såväl underdånig fjäskighet inför legenderna som ett ytligt briljerande med inlästa facktermer skulle genomskådas och direkt blockera kontakten.

Ingenstans stöter jag på uppblåsthet eller divalater. T ex Aldo Conterno, den kanske främste vinmakaren i Barolodistriktet, och därmed en av världens främsta, är inte för fin för att själv skjutsa mig i sin bil mellan mitt hotell och hans egendom på landet.

Den äldre genarationen, här företrädd av Aldo och Giovanni Conterno och Bruno Giacosa, ger intryck av att främst vara vinmakare. Med tanke på vad de lyckats bygga upp är de säkert skickliga affärsmän också. Men detta märks inte lika tydligt som hos nästa generation. Alla tre har lyckan att ha mycket dugliga söner och döttrar, som är beredda att föra fädernas verk vidare. Jag träffar Bruna Giacosa och Roberto Conterno, son till Giovanni, för lite längre pratstunder. Här möter jag den moderna affärskvinnan resp. affärsmannen, men långt ifrån några yuppietyper och med ett genuint kunnande om de produkter de säljer. Samma intryck ger Alberto di Grésy, en man med en stillsam och fin humor, och Paolo Abbona, en av ägarna till Marchesi di Barolo.

Alla är påfallande uppriktiga. Både Bruna Giacosa och Aldo Conterno visar öppet sitt förakt då de talar om okunniga uppköpare, från bl a Sverige, som enbart är intresserade av låga priser. ”Den svenska delegationen brydde sig inte ens om att smaka på vinerna”, berättar Aldo Conterno med tydlig förtrytelse.

Men det som är allra mest positivt att notera är kanske inte de här människornas förhållningssätt till en svensk besökare, utan snarare deras inställning till varandra. De är naturligtvis konkurrenter på en hård marknad, men flera av dem är uppenbarligen mycket goda personliga vänner, och de är alla fulla av lovord över varandras produkter. I de här kretsarna har jantelagen inte trätt i kraft. Må denna frizon alltid få finnas!

En besökare i den här delen av Piemonte ska vara medveten om ett förhållande: de offentliga kommunikationerna är usla. Dessutom saknas taxi i byarna och småstäderna. Att ha bil är nästan en förutsättning för att genomföra en rundresa här. Eller cykel, om man hare god fysik och lätt packning. Avstånden är nämligen inte stora.

Jag har ingen bil. Och de vinflaskor jag får som gåvor på vinhusen och köper på enoteken blir så småningom så många och är av sådan kvalitet att cykeltransport inte är att tänka på.

Men jag träffar turistchefen i Alba, Tommaso Lo Russo, som ser till att jag alltid kommer dit jag ska, huvudsakligen genom att skjutsa mig i sin egen bil. Det är samma genuina hjälpsamhet och generositet här som på restaurangerna/hotellen och vinhusen: allt ska fungera för vår gäst.

Nå, även här är det säkert så, som Karl-Oskar säger i Utvandrarna: ”Det finns väl en och annan skitstövel där med”. Men de och jag lyckas fullständigt undgå varandra.

Det ger en närmast hisnande känsla att möta de här stora männen, legenderna, som man hela sitt vinprovarliv läst om, och vilkas viner man vid enstaka tillfällen lyckats komma över. Och så finna att de är mycket jordnära, varma och generösa människor.

En bild har etsat sig fast i minnet. Jag har suttit och samtalat med Roberto Conterno en stund. Tidigare har jag träffat såväl Giovanni Conterno, den gamle mästaren, som dennes hustru. Då sonen, som talar god engelska, tog över samtalet, återgick föräldrarna till sina arbeten.

Men då besöket är slut säger Roberto, att han måste hämta sin far och mor, så att också dessa får säga adjö. Han gör det, vi tar farväl av varandra, och då jag går därifrån, med en flaska Monfortino som avskedsgåva, står den legendariske Giovanni Conterno, med hustru och son, på gårdsplanen framför vinanläggningen och vinkar adjö.

En bättre bild av hur storhet inom yrket förenas med naturlig enkelhet, vänlighet och generositet i umgänget med människor, torde vara svår att föreställa sig.