Många av oss som tillhör den någorlunda bildade medelklassen, och kanske är eller har varit aktiva kulturutövare, har säkert haft drömmar om att skriva och publicera något i form av en bok eller någon annan typ av skrift. Jag är säker på att åtskilliga skrivbordslådor innehåller texter, som nästan undantagslöst aldrig kommer längre än så.
Själv har jag haft tre hugskott på området. Inget av dem har, åtminstone än så länge, resulterat i en enda textrad.
Det första föddes för 15 – 20 år sedan, då jag var chef för musikrestaurangen Village i Västerås. Där saknades sannerligen inte dramatiskt stoff. Vi som arbetade där brukade ibland säga att vi skulle kunna producera material för film eller TV genom att bara sätta på en kamera och en mikrofon någonstans i lokalen. Det som främst lockade mig var att i en eller annan litterär form gestalta hur en grupp kvalificerade skitstövlar lyckades bre ut sig och skaffa sig ett långt större inflytande än de rimligtvis förtjänade. Hur kunde något sådant ske? Den frågan skulle besvaras genom en skildring av vad som kan kallas ”skitstövlighetens mekanismer”.
Om jag skulle förverkliga den här idén i dag skulle resultatet i första hand bli en privat hämndaktion, som säkert skulle vara rolig läsning för en och annan utanför den nämnda gruppen. Men för min egen del skulle det hela kännas alltför privat, så därför avstår jag. Men, men, den dag jag känner att jag kan behandla motivet på en nivå en bit över det privata, ja, då vet man inte….. Fenomenet begränsar sig ju långt ifrån till Village, varför ämnet inte är ointressant.
Hugskott nummer två bygger på att ett antal musiker som jag bjudit på mat och dryck visat sin uppskattning av min anspråkslösa kokkonst genom att föreslå att jag skulle ge ut en kokbok. Jag har aldrig ens funderat på att följa rådet. I Sverige lär det ges ut ungefär en kokbok om dagen, och jag är övertygad om att de flesta författarna spelar i en klart högre kokkonstdivision än jag.  Däremot har jag haft ganska långtgående planer på att ge ut en specialkokbok med recept på rätter innehållande nässlor.
Här vill jag dock att boken ska vara lite mera originell än att bara bestå av en inledning om nässlor i allmänhet och ett antal recept. Den ska vara mer personlig än så. Jag väntar på att en sådan idé ska infinna sig. Då/om den gör det är det emellertid bara att köra. En stor mängd recept finns insamlade, och jag har en bestämd känsla av att en kokbok av det här slaget skulle ligga rätt i tiden.
Hugskott tre handlar om att i skönlitterär form gestalta en företeelse som jag kommit att både  förakta och hata, nämligen mänsklig förljugenhet, livslögner, och de olika strategierna att upprätthålla sådana. Förljugenheten, som oftast bottnar i skamkänslor och en ambition att dölja skammen, har alltid sitt pris. Den förljugne/ -a vill låta andra betala detta genom att t ex människor av hög kvalitet, vilka bedöms som farliga eftersom de ifrågasätter lögnen, ska klassas ner och förlöjligas. Följden ska bli att man kan bortse från sådana människors uppfattningar.. Samtidigt ska mänskligt bottenskrap av värsta sort (fyllon, socialfall, snåljåpar, dumskallar, skitstövlar, …..), som står den förljugne/ -a nära, höjas till skyarna, detta som en del av lögnen, som ett försök att dölja det lögnaren skäms för.
Det här temat tänkte jag kombinera med ett annat, som jag många gånger haft anledning att reflektera över, nämligen handlingsmönster som obevekligt leder till raka motsatsen till det avsedda målet. I det aktuella fallet tror den förljugne/ -a att han/hon ska respekteras och beundras därför att hans/hennes lögner uppfattas som sanning. Men, men, sanningen/verkligheten har en obehaglig tendens att tränga sig på. Det är tyvärr inte så att sanningen till slut alltid segrar, men påfallande ofta avslöjas livslögnerna. Och då får den förljugne/ -a själv betala priset för sin förljugenhet genom att förlora all respekt och framstå som den ömkliga människa han/hon egentligen är, dvs en feg stackare som inte vågar se verkligheten utan flyr in i lögnen. Resultatet kan bli att personer i hans/hennes omgivning drar sig tillbaka från fortsatt umgänge.
Anledningen till att den här idén inte förverkligats är främst att jag inte har en aning om huruvida jag kan skriva något skönlitterärt av en kvalité som är värd att publicera. Dessutom tycker jag att idén, som den ser ut just nu, har lite väl mycket karaktär av sedelärande berättelse.
Men temat är intressant, så vem vet, en dag har idén kanske tagit en sådan form att det är värt ett försök att litterärt gestalta den. Försöket kommer kanske aldrig längre än till skrivbordslådan, men det får jag i så fall leva med.
Jag har alltså aldrig gjort något försök att skriva något skönlitterärt. Men nog har jag skrivit en hel del. Detta främst inom tre områden: politik, musik och mat/dryck. Så varför inte publicera ett urval av detta? Mycket av det här, fr a inom politiken, är ju knutet till någon speciell situation som inte längre föreligger, varför texten i fråga är inaktuell. Men en del av det skrivna torde fortfarande vara av intresse. Är jag förmäten nog att tro.
Si – här var en idé som jag fann värd att realisera.

Det borde kunna bli en liten bok av de aktuella texterna. Denna skulle inte ges ut på någon marknad. Så intressanta är inte de anspråkslösa avtryck jag satt på de nämnda områdena. Jag skulle ge ut boken på eget förlag i kanske 100 ex, som skulle prackas på vänner och bekanta. Men främst skulle jag nog göra boken i eget intresse. Vid 75 års ålder kan jag nämligen se tillbaka på den absolut största delen av mitt liv och ställa frågan ”Vad blev det egentligen?” Så väldigt mycket mer blir det sannolikt inte. Nåja, om jag nu inte får behålla hälsan och förståndet så länge att jag kan, och vill, förverkliga ett eller flera av de tre ”hugskott” jag nämnde i inledningen. Men detta förutsätter jag inte. Det får i så fall bli ett slags bonus.
Den här boken gör inga som helst anspråk på att vara en självbiografi. Så intressant har mitt liv som helhet inte varit. Den är ett slags redovisning av de delar av mitt liv, där jag avsatt konkreta spår i form av texter, ingenting annat.
Om de här delarna är, i någon betydelse, mer intressanta än andra delar, där jag inte avsatt några konkreta spår, vet jag inte, och bryr jag mig inte om. Men jag vet att några av de ”textfria” delarna av mitt liv har inslag som satt sina spår i de delar där texter finns. Därför berör jag i korthet de förra.
Innan jag emellertid kostar på utgivningen av en bok vill jag dock testa materialet genom att av det skapa en hemsida.
Tillägg 2014. Nu har hemsidan funnits i ungefär ett år. Den har blivit förvånandsvärt flitigt besökt, och jag känner att det nog, i sammanhanget, räcker med den. En bok ter sig rätt överflödig.

Att min barndom präglat mig i en mängd avseenden, där jag säkert inte är klart medveten om alla, är ju ingen originell insikt. Jag har naturligtvis inga minnen från min tidigaste barndom. Från min födelse till att jag var 6 år arrenderade mina föräldrar en liten bondgård i nordvästra Skåne. Då jag föddes var det jordgolv i boningshuset, och något elektriskt ljus fanns inte. Min far, som tillhörde de USA-emigranter som inte lyckades, hade drabbats av tuberkulos, förorsakad av stendamm i lungorna. Stendammet härrörde från de gruvor han arbetat i. Han tillbringade mesta tiden på sanatorium, och jordbruket sköttes av min mor.
Det jag vet om min tidiga barndom härrör från vad min mor och, i viss mån, mina morföräldrar berättat för mig. Jag lär ha varit intellektuellt brådmogen. Vid 1,5 års ålder kunde jag tydligen läsa ord med 2 eller 3 bokstäver. Jag ägnade ett visst intresse åt tidningar, där jag ville veta vad de olika bokstavstecknen stod för. ”Mmm. De e?” var tydligen mitt sätt att fråga ”Mor. Vad heter den bokstaven?”. Min mormor blev förskräckt över denna min förmåga, som hon ansåg svårt onaturlig. Hon uppmanade min mor att hålla mig borta från allt vad bokstäver hette. Jag har svårt att tänka mig att rådet åtlyddes. Sannolikt avtog mitt ”läsintresse” av sig självt då jag fick nya intressen, som kan ha varit mina djur. Jag lär ha varit särdeles god vän med såväl en häst som en katt. Hästen tyckte tydligen att det var roligt att puffa omkull sin tvåårige vän med mulen, och katten skulle alltid visa upp sina byten, i form av småfåglar och möss, för mig innan han åt upp dem.
Vid ungefär samma tid tog jag mitt första rus. Mina föräldrar hade delat en öl till lunch, eller middag, som det hette i Skåne, och jag satt mellan dem vid bordet. De hamnade i en diskussion, som tydligen upptog hela deras uppmärksamhet, och märkte inte att det lilla barnet tömde båda deras ölglas. Jag blev tydligen sömnig och stapplade på osäkra ben till min säng, där jag sov gott hela eftermiddagen.

Landsbygden kunde vara en farlig miljö för små barn, och vissa platser borde man undvika. Den öppna brunnen mitt på gården var en sådan. I denna sades ”brunngubben”  bo, och han visste inget bättre än att dra ner små barn till sin underjordiska hemvist. Ån, som rann några hundra meter från gården, var en annan farlig plats. Där bodde nämligen trollen, vilka hade ungefär samma sinnelag som brunngubben.
Här hade emellertid min goda moder missbedömt sin förstfödde. En gång, vid 4 års ålder, tog jag min 2 år yngre bror i ena handen, en käpp i andra och begav mig mot ån. En granne till oss, som var ute och plöjde sin åker, observerade detta och varskodde min mor. Hon kastade sig på cykeln och hann ifatt oss innan vi nådde det farliga området.
Det ansågs allmänt att mitt motiv bakom den påbörjade och hastigt avslutade utflykten var att ta upp kampen mot trollen. Dock förstår jag inte vad jag i så fall skulle ha min 2-årige lillebror till. Från honom kunde jag ju knappast räkna med några heroiska insatser. Eftersom han och jag som vuxna haft svårt att dra jämt, har jag, långt i efterhand, konstruerat en annan förklaring: jag skulle överlämna honom dit jag ansåg att han rätteligen hörde hemma. Nå, sanningen härvidlag kommer för alltid att vara fördold. Om emellertid den förstnämnda förklaringen är riktig, ser vi kanske här en första yttring av det som långt senare blev festivalslogans: ”Fight Global Stupidity” och ”Fight Local Stupidity”. Troll är väl, såvitt jag vet, inte bara illasinnade utan också rätt korkade.

En annan egenskap som jag visade upp redan som barn var mitt kritiska sinnelag och min tendens att uttala min kritik i klartext. När jag var 8 – 10 år gammal gällde denna kritik i första hand den mat vi bjöds på av välmenande men inte alltid så kulinariskt framstående värdfolk. Hemifrån var jag bortskämd med mycket välsmakande mat.
Vid ett tillfälle uttryckte jag min kritik av en sås med orden ”Fy sån räli´ sås!”. ”Rälig” är ett skånskt ord med en allmänt negativ betydelse, i det här fallet närmast ”illasmakande”. Min mor försökte släta över det hela: ”Faster X saltar kanske lite mindre än vi brukar göra. Här är lite mer salt.” Jag smakade på den saltade såsen och gav den betyget ”Den e lia räli´.”
En annan gång bjöds vi på kaffe och bullar, bakade av värdfolkets dotter Inga. Jag hade ätit en bulle, då jag erbjöds ännu en: ”Ska du inte ha en bulle till, Lennart. Det är Inga som har bakat dem”. Mitt svar var ”Såna bullar räcker det med en”.
En tredje historia om mitt kritiska sinnelag gäller kaffe som vi bjöds på. Det bör ha varit under 2:a världskriget, då det var mycket svårt att få tag på äkta kaffe, varför diverse surrogat användes. Jag smakade på det upphällda surrogatkaffet och sköt ifrån mig koppen med orden ”Sånt kaffe dricker inte jag”.
Jag vet att min mor fasade för att besöka vissa familjer tillsammans med mig, då hon visste att vi där kom att bjudas på mat och dryck som inte var av samma klass som den vi åt hemma. Jag fick väl en och annan förmaning att hålla inne med min kritik, men jag minns aldrig att jag bestraffades för att inte lyda förmaningen. Förmodligen insåg min goda moder att jag hade rätt i sak, även om min finkänslighet och min diplomatiska förmåga lämnade en hel del övrigt att önska. Det senare kunde hon tydligen överse med.
Min mor var en sjusärdeles kvinna med stor intellektuell begåvning och en imponerande  arbetskapacitet. Hennes enda utbildning var sexårig folkskola med undervisning varannan dag. Liksom sin förstfödde var hon intellektuellt brådmogen. Mina morföräldrar har berättat att hon vid 5 års ålder räknade ut i huvudet hur många sekunder det går på ett år.
Då min far dog 1944 stod hon ensam med två söner, 5 och 7 år gamla. Fenomenet socialhjälp var inte uppfunnet, så här gällde det att jobba för familjens överlevnad. Hon arbetade som tvätterska hela sitt liv, och lyckades finansiera min och min brors studier fram till och med studentexamen.
Jag har många gånger undrat hur hon hann med allt. Vi bodde i en villa, där hon naturligtvis hade hand om all städning och annat underhåll. I matlagningen kunde jag väl hjälpa till med enklare sysslor som potatisskalning, men resten skötte hon. Hon tog hem tvätt som skulle strykas, för att på så sätt förtjäna en extraslant. Till vår villa hörde en tomt på 1.500 kvadratmeter, där en stor del var trädgård med frukt- och grönsaksodling. Från den fick vi inte bara en stor del av vår mat sommar och höst, utan det syltades, saftades och konserverades för vintern. På hösten plockades det mängder av svamp i skogarna några kilometer hemifrån.
Hemma lyssnade vi mycket på radio. Vissa musikprogram gillade vi, och vi missade aldrig en radioteater. Detta kunde vi ju göra samtidigt som min mor stickade och virkade. Raggsockor och vintertröjor var alltid hemtillverkade hos oss. Och som om detta inte var tillräckligt hann hon med att läsa en och annan bok, som lånades på biblioteket.
Överhuvudtaget var det så, att de böcker som lästes där hemma, lånades på biblioteket. Jag var en flitig låntagare. Min litteraturkonsumtion bestod i huvudsak av idrottsböcker, äventyrsböcker och s k Billböcker. De senare handlade om ett engelskt busfrö, Bill, och dennes hyss, som till stor del bestod i att göra livet surt för sina båda äldre syskon.
Hemmets egna bokbestånd var tunt: en bibel och en psalmbok, som min mor fått vid sin konfirmation, och som aldrig öppnades, samt ett korsordslexikon.

Naturligtvis präglades min personlighet av mina uppväxtförhållanden. Ett viktigt inslag här var min mors, i och för sig förståeliga, önskan att jag skulle förverkliga det hon aldrig fick någon möjlighet till. Jag ansågs ha ”läshuvud” och det var genom studier jag skulle bli något i samhället. Jag skulle bli något riktigt högtstående, nämligen folkskollärare.
Nå, det blev ju lite mer än så. Det som emellertid präglade mig mest var kravet på mig att gå in i rollen av Bror Duktig. Det var så, och bara så, jag kunde få någon uppskattning.
Som så många andra i samma situation internaliserade jag det här kravet. Jag eftersträvade duktighet, och jag var övertygad om att det var endast därigenom jag kunde få något värde och någon uppskattning. .
Bilden är, som de flesta bilder, inte entydig. Redan tidigt protesterade jag mot duktighetskravet genom att vara en kvalificerad latmask i skolan. Mina betyg blev förstås något sämre än de annars skulle ha blivit. Jag minns att jag efter första klassen i realskolan inte fick någon utmärkelse för goda betyg på examensdagen, då de flesta föräldrar var närvarande. Så var även min mor, och jag fick en rejäl utskällning efteråt. Hon menade att hon fick skämmas för mig.
Så småningom lärde jag mig att ersätta fliten med ett slags smartness, och jag lyckades få ganska hyggliga betyg även i studentexamen. En del av dessa betyg är alldeles för höga. Jag har t ex a i såväl fysik som kemi, två ämnen som alltid varit mig främmande. De höga betygen beror på att vi hade samma lärare i matematik som i fysik och kemi. Han hade vissa disciplinproblem, och hans lektioner var rätt kaotiska. I matematik hade vi ju återkommande prov, och dem klarade jag bra. Sådana prov fanns inte i fysik och kemi, och läraren hade ytterst diffusa uppfattningar om sina elevers kunskaper i dessa ämnen. Därför fick vi i allmänhet samma betyg i alla hans tre ämnen.
Även i kristendomskunskap, som ämnet hette på den tiden, har jag a i studentexamen. Också detta är på tok för högt. Här använde jag mig dock av ett slags smartness, farligt nära gränsen till fusk. Kristendomsläraren var en kuf, som blivit docent vid universitetet i Lund, men inte fått någon professur. Då hans docentförordnande gått ut var han tvungen att försörja sig som gymnasielärare, ett yrke han minst av allt passade för. Två gånger per termin läste jag på läxan ordentligt, och tog dessutom reda på lite mer i det aktuella ämnet. Då den gode lektorn infann sig till lektionen väntade jag på honom i klassrumsdörren. ”Jo lektorn, det är så att jag är speciellt intresserad av ……. Jag kan lite mer om det än vad som står i boken, och jag skulle gärna vilja berätta det för klassen. Skulle jag inte kunna få frågan på just det?”  Den gode lektorn blev varje gång lika glad för att någon elev visade något slags intresse för hans ämne: ”Det ska vi ordna Nilsson, det ska vi ordna”.  När lektionen kommit till det aktuella avsnittet påminde jag läraren: ”Nu var det jag lektorn”. ”Ja, nu var det Nilsson”.
Dessutom gjorde jag tydligen ett intryck av att kunna betydligt mer än jag faktiskt kunde. Jag minns en episod från en svensklektion strax före studentexamen. Läraren började plötsligt förhöra oss på versmått. Klassens ljus, som hette Risberg, var den ende som kunde något i ämnet. Läraren var förtvivlad: ”Tänk att det bara är Risberg som kan det här. Ja, och så Nilsson.” Som tur var fick Nilsson ingen fråga i ämnet. Han var nämligen lika okunnig som klassens majoritet om rytmen i hexameter och blankvers och om sonettens rimflätning.
I realskolan och på gymnasiet hade jag inte klassens högsta betyg, men jag vet att lärarna var helt klara över att jag hade klassens bästa förstånd. Detta meddelade de min mor på föräldramötena.
Men nog har Bror Duktig bitit sig fast i mig rätt ordentligt. Resultatet är dubbelt. Det är naturligtvis inget fel att göra bra ifrån sig. Men känslan att detta är enda sättet att få uppskattning har tidvis varit jobbig. Dock har jag genom åren haft ett antal uppgörelser med den präktige Brodern, och hans ställning har så långsamt försvagats.

Men åter till min lite tidigare barndom. Sedan jag var 10 år har jag arbetat och tjänat mina egna pengar. Mitt första arbete var som inkasserare på den tvättstuga, där min mor var föreståndare. Det här var på den tiden då tvättmaskiner i hemmen ännu inte fanns. Man lämnade alltså bort sin tvätt till en tvättstuga. Transporterna sköttes av en lokal budfirma. Till att börja med hade transportören med sig en räkning då han levererade en färdig tvätt. Han hade emellertid svårt att sköta sin privata ekonomi, och var ständigt i behov av pengar, Han ”löste” en del av sina ekonomiska problem genom att ”låna” de pengar han fått in för tvätträkningar. Min mor kunde inte tolerera detta, och han fick i fortsättningen inte ha med sig räkningar vid tvättleveransen. Räkningarna fick jag köra ut med i efterhand. Jag hade nämligen två egenskaper som gjorde mig lämpad för jobbet: jag var ärlig och jag kunde räkna. Om en räkning var på 12,75 och jag fick 20 kr, så kunde jag snabbt räkna ut hur mycket som skulle ges tillbaka från min växelkassa. Till att börja med var min lön 1 % av de pengar jag fick in, men ganska snart förhandlade min mor till mig det dubbla. Tvättstugans styrelse var nämligen mycket nöjd med att systemet fungerade. Eftersom jag var en artig och välartad yngling fick jag inte så sällan en slant, vanligtvis en 25-öring, i dricks.
Vid ungefär samma ålder fick jag ännu ett jobb, nämligen som godisförsäljare på byns idrottsplats, Åbyvallen. Min förmåga att räkna var tydligen känd, och vid ett tillfälle, då jag såg en fotbollsmatch, fick jag frågan om jag inte kunde följa med den ordinarie försäljaren och räkna åt honom. Han behärskade nämligen inte den konsten. Försäljningen skedde från en korg, som alltså var fylld med godis. Vi fick då dela på förtjänsten, som väl var någon procent av försäljningssumman. Som den affärsman jag var fann jag direkt att jag var fullt kapabel att även bära korgen, vilket jag meddelade den som förestod försäljningen. Hela förtjänsten gick därför i fortsättningen till mig.
Förutom dessa mina ”ordinarie” jobb var det en självklarhet att ta sommarjobb, så gott som alltid på bondgårdarna på landsbygden utanför samhället: hacka betor, gallra lök, plocka potatis, …..
Nästan alla pengar jag tjänade sparade jag. Jag minns att mitt första ”stora” köp för mina intjänta pengar var en radiogrammofon. Efter det gick det förstås en del pengar till grammofonskivor.
Även som vuxen har jag väl haft ett visst sinne för hur man sköter en ekonomi, sin egen och någon förenings. Jag lyckades t ex bli fil dr utan en krona i studieskuld. Diverse stipendier samt arbete stod för pengarna.

I mitt barndomshem rådde den klassiska arbetarklassmoralen: man håller sig till sanningen, man står för det man sagt, man gör rätt för sig, man ser till att plus är lite större än minus i de ekonomier man har ansvar för, snålhet, girighet och avundsjuka är dödssynder.
Nog har väl en och annan liten osanning passerat genom min mun, och nog har jag väl lyckats lura Skatteverket på några kronor, dock aldrig för min personliga del. Men i huvudsak har den här moralen, liksom Bror Duktig, internaliserats. Jag föreställer mig att detta har påverkat mitt arbete inom musiken i rätt hög grad. Jag har försökt betala hyggliga gager och dessa gager har betalats ut utan fördröjning. Utländska musiker har alltid fått pengar i handen direkt efter genomförd konsert, och svenska musiker har fått pengarna insatta på sina bankkonton någon dag efter. I de ekonomier jag haft ansvar för, Village och Nya Perspektiv, var plus alltid lite större än minus. Nåja, nästan alltid. Vi måste undanta den första delen av min Villageperiod, då jag 1988 övertog ett rent konkursbo. Men det redde upp sig.
Min mor lyckades med konststycket att förena ett strängt ekonomiskt sinnelag med en stor generositet. Det hände ofta att en eller ett par av mina kompisar åt söndagsmiddag hemma hos oss. Detta gjorde de gärna eftersom min mors matlagningskonst var känd. Och inte så sällan avslutade jag och mina träningskompisar en träningskväll hemma hos mig med kaffe och kakor eller smörgåsar. Den generositet jag växte upp med, och som jag vill tro att jag så småningom gjorde till min egen, tog sig i varje fall ett konkret uttryck i samband med mitt arbete inom musiken: jag bjöd ibland hem musiker på mat och dryck. Jag tror att jag var rätt ensam om det här bland svenska konsertarrangörer. Och nog uppskattades det. Så här beskriver trumslagaren Rune Carlsson fenomenet i sin bok ”Precis i tiden”:
”På lördagarna var vi hembjudna på mat och inte minst vin. Det var egentligen lunch men den slutade sällan före fyra. Maten smakade vansinnigt gott och man behövde inte tvivla på att det var rikligt med smör och vispgrädde i såserna. Lennart berättade alltid om ingredienserna och om hur han lagat maten och hur han tänkt då han komponerat menyn. Som kock är han en konstnär och han överträffade sig själv varje gång.”
Rune spelade flera år i Villages husband, som brukade framträda ett par veckoslut per halvår. På fredagskvällen var det konsert, på lördagen kl 13 lunch hemma hos mig, och så konsert på lördagskvällen. En annan bandmedlem, gitarristen Göran Klinghagen, beskrev sejourerna så här: ”Man äter lunch några timmar, sen far man till hotellet och somnar, och så vaknar man av att man står på scen och spelar.”
Basist i husbandet var under flera år Palle Danielsson. På tal om ”smör och vispgrädde i såserna” som Rune nämner, beskriver Palles fru Ulla, med sin särpräglade humor, min matlagningskonst på följande sätt: ”Lennart är den ende kock i världen som kan göra en sås på hälften smör, hälften vispgrädde och hälften konjak.”
Även efter att jag slutat på Village bjöd jag, i olika sammanhang, hem musiker. En del av dessa tillfällen minns jag särskilt väl. Någon gång i slutet av 1990-talet arrangerade Västerås stad två konserter i Aros Congress Center med rubriken ”Västeråsare i jazzen”. Jag anställdes som programmakare och jag valde att avsluta den andra konsertdagen med Esbjörn Svensson Trio samt Marilyn Crispell och Bobo Stenson vid var sin flygel. En komisk detalj i sammanhanget var att Marilyn och Bobo skulle repetera på eftermiddagen dagen före konserten. Båda är kända för att ha lite svårt att hålla tider. De skulle ses kl. 14.00 utanför ACC. De anlände exakt samtidigt. Kl. 15.00.

På kvällen hade vi middag hemma hos mig. Marilyn led av jetleg och gick och lade sig vid midnatt. Hon bodde alltid hemma hos mig då hon besökte Västerås. Vi andra fem fortsatte emellertid i ytterligare tre timmar under muntra och, alldeles säkert, högljudda samtal. Den mycket försynta Marilyn erkände dagen efter att hon haft lite svårt att sova.
Efter några år i branschen blev jag väl något av jazzsveriges mat- och dryckguru eller, som jag själv uttryckte det, ledande festprisse. Musiker och musikerfruar ringde då och då för att få råd i kulinariska frågor, och i Svenska Jazzakademien, som bildades i början av 1990-talet, blev jag ansvarig för de ganska goda middagarna.
Vad gäller min egen matlagningskonst är jag inte helt enig med Rune. Jag har alltid sett mig själv som en hygglig amatörkock, inte så mycket mer. Men det vore fel att förneka att jag tar till mig allt beröm i världen, även om jag någon gång anser det överdrivet. Det kan jag leva med. Och det viktiga i sammanhanget är ju inte mina egna utan mina gästers uppfattningar.
De verkliga paradnumren vid mina bjudmåltider var emellertid inte maten, utan vinerna. Här är några exempel på viner jag bjudit musiker på:
La Landonne (Guigal) 1985
Sassicaia 1980
Penfold´s Grange Hermitage 1980
Chateau de Beaucastel Hommage a Jacques Perrin 1990
Chateau Cheval Blanc 1982
Chateau Lynch Bages 1982
Romanée.St. Vivant (DRC) 1975
Montrachet (Drouhin) 1986
Monfortino 1974 och 1988
Chateau d´Yquem 1979
Tokay Esszencia 1957
Taylor´s Over Forty Years Old Tawny Port
Moscatel de Setubal 1900
Moscatel Viejo de Torna Viagem (Detta vin är från 1800-talet, på vinhuset Fonseca vet man inte exakt när. Det har lastats på ett fartyg och därefter seglats över ekvatorn och åter för att få rätt typ av mognad)
Marsala Superiore 1840
Terrantez Madeira 1877
Boal 1863
Verdelho 1839
Special Malmsey Reserve 1836
Malvasia 1834
De gamla madeirorna hade jag köpt på ön innan priserna på dem nådde astronomiska höjder. Den dyraste var den från 1836, som kostade omkring 1.500 kr. Och det var ju inte så farligt för en sådan butelj. Innehållet var helt gudomligt.
En lite rolig replikväxling utspelade sig då buteljen konsumerades. Jag ställde frågan ”Hur gammalt tror ni det här vinet är? En av mina gäster, Palle Danielsson, vågade sig på en gissning: ”Det är gammalt. Det skulle kunna vara 40-tal.” Det var då med en härlig känsla jag kunde svara: ”Nästan rätt. Men vilket 40-tal?”
Den här skriften innehåller ju en hel avdelning om mat och dryck. Det är ingen tvekan om att mitt intresse och mina färdigheter på området har sitt ursprung i mitt barndomshem. Min mor var en gudabenådad kokerska. I hela mitt liv har jag träffat tre personer, som kan beskrivas som matlagningskonstens kung Midas: allt de rörde vid blev guld (deras förmåga ledde dock inte, som för kungen, till allvarliga problem). Min mor var en av dessa, en annan hette Jan Håkansson, känd bl a som författare till några ganska roliga böcker, en tredje var en kokerska, vars namn jag aldrig känt till, på Turisthotellet i Särna.
Dessa tre var fr a husmanskostens mästare. Sen har jag förstås ätit utmärkt festmat hos några av mina umgängesvänner.

Även mitt musikintresse härrör från barndomshemmet. Jag befanns vara musikalisk, och min mor lyckades, trots sina blygsamma inkomster, köpa ett begagnat piano och skaffa mig en pianolärare.
Efter några år slutade jag ta lektioner eftersom jag funnit att min musik var jazzen, och någon lärare i jazzpianospel fanns inte tillgänglig. Jag försökte själv klura ut improvisationens konst. Jag blev boggie woggiekung på realskolan i Klippan, väl huvudsakligen beroende på den blygsamma konkurrensen. Jag ledde skolans jazzband ”The Twelfth Street Crazy Men Band”.
Det sista jag gjorde som pianoelev var att framträda vid pianofrökens (ja, egentligen var hon en ganska stadig fru) årliga elevkonsert i realskolans aula. Jag hade under en längre tid försökt lära in Frühlingsrauschen, ett uppvisningsnummer som egentligen var för svårt för mig. Men pianofröken var envis. Det skulle gå. Men jag hade också lyckats få tillåtelse att spela en boogie woogie, Cross Hands Boogie. Recensionen dagen efter i Klippans Tidning sa ungefär att ”Lennart Nilssons musikintresse ligger knappast inom den klassiska musiken, och Frühlingsrauschen spelades rätt slarvigt. Med Cross Hands Boogie var han däremot på sin mammas gata, och den framfördes med verklig bravur.”
På gymnasiet spelade jag i ett tradjazzband, och här kom jag också in i jazzklubbslivet. Klubben i Helsingborg hade återkommande jam sessions, där jag medverkade rätt flitigt. Jag ansågs väl, och det med rätta, inte vara någon större stjärna, men det blev en nyttig skola. Det kan nämnas att det i Helsingborg fanns ännu en pianospelande Lennart Nilsson, som var en betydligt bättre pianist än jag. ”Nesse”, som han kallades, spelade regelbundet på en restaurang, Aveny, med en sextett, som bl a innehöll Östen Warnerbring på klarinett och altsax. Detta var flera år före Östens sångarkarriär. Nesse var centralgestalten i stadens jazzliv, och var obligatorisk ackompanjatör till turnerande stjärnmusiker, bl a Charlie Parker. Jag har några gånger fått frågan om det är jag som spelat in några låtar med Parker (Helsingborgskonserten finns nämligen inspelad och utgiven) men här rör det sig om musik högt över min nivå.
Även om jag inte var någon särskilt framstående jazzpianist så kom musiken att betyda mycket för mig, inte minst under min skoltid. Redan under mina tidiga tonår stod det helt klart att jazzen var ”de lite häftigare grabbarnas” musik. I en av de följande artiklarna ”Om improvisation” beskriver jag detta mer i detalj. På gymnasiet var det tydligt att det på skolan fanns två grupper som ansågs stå något snäpp över de andra: en som vi kan kalla bördsadel och en prestationsadel. De förra var barn till skeppsredare, advokater och en och annan framstående läkare. Prestationsadeln hade framför allt två områden där man hävdade sig: musik och idrott. Här ställdes aldrig frågan om faderns inkomst eller titlar. Här gällde: ”Vad gör du på 100 meter?” eller ”Hur låter det då du sätter dig vid pianot?”. Jag ägnade mig åt båda områdena, dock utan att uppnå stjärnstatus inom något. Inom idrotten har jag ett par skånska skolmästerskap i höjdhopp, ett skånskt juniormästerskap på 400 meter häck och ett
regementsmästerskap i diskus för I 12 i Eksjö, allt på ganska blygsamma resultat. Men märkvärdigare än så behövde det inte vara. Ett par år blev jag uttagen som deltagare i  skolungdomens SM på Stadion i Stockholm, jag spelade i ett av skolbanden på gymnasiet i Helsingborg och jag deltog regelbundet i jazzklubbens jamsessions. Jag tillhörde en av de lite högre stående grupperna, även om jag inte ingick i dess elit.
Såvitt jag minns rådde det aldrig några motsättningar mellan dessa båda ”adelsgrupper”. Vi i prestationsadeln var respekterade för våra prestationer. Vi som spelade jazz var dessutom ganska populära, inte minst under de dagar då man tog studenten. Vi drog omkring mellan de hem där vi visste att man var generös med mat och dryck, och där det fanns piano. Och festdeltagarna visste att det blev inte riktigt kul förrän vi kom. Jag minns från året då jag själv tog studenten att vi var tre grabbar som drog omkring med bas och trummor på en barnvagn.
I samband med militärtjänten på FRA kom jag in i Stockholm jazzliv. Det lär finnas ett samband mellan musikalitet och förmågan att ta morsetelegrafi. Detta visade sig i att det fanns gott om musiker på FRA, och det spelades en hel del där. Några elitmusiker har gjort lumpen där: Svante Thuresson i kullen före mig, Jan Allan och Georg Riedel i kullen efter. I min kull fanns det väl ingen superstjärna, åtminstone inte inom jazzen. Dirigenten Ulf Björlin låg där samtidigt med mig, men han hörde ju hemma inom en annan musik. Men vi var flera andra och tredje klassens jazzmusiker, och det spelades flitigt. Annars bestod min kontakt med jazzen i Stockholm mest av lyssnande. Helsingborg i all ära, men jazzutbudet i Stockholm låg på en betydligt högre nivå.
Vad gäller sambandet mellan musikalitet och förmågan att ta morsetelegrafi så var jag betydligt bättre på det senare än på det förra. Jag önskar att det varit tvärtom. Såvitt jag vet har jag fortfarande FRA-rekordet på 155 tecken per minut för hand. Att jag inte kom upp i högre hastighet beror på att det knappast går att skriva fortare. De som tar riktigt höga hastigheter skriver på maskin, men det lärde jag mig aldrig.
Jag hade aldrig några planer på att bli musiker. Min begåvning på området var otillräcklig, och det sörjde jag inte över. Det var som det var. Jag har fortsatt att spela och framträda i mera blygsamma sammanhang: på en och annan privatfest samt på vinprovningar och personalfester på de skolor där jag arbetat. Det har i huvudsak blivit uppskattat, inte minst i samband med den trio (piano, bas, trummor) vi bildade under mina sista år på Carlforsska gymnasiet i Västerås. Jag minns att utländska besökare imponerades av att skolan hade en egen jazzgrupp, där ingen medlem var musiklärare.
Vad gäller mitt eget spelande har jag tre upplevelser, som höjer sig över mängden. Den första fick jag under min militärtjänst i Stockholm. Som jag nämnde tidigare spelades det mycket där. En av mina medmusikanter var trumslagaren Bo Karlsson. Han och jag brukade besöka Gazelle Club på Österlånggatan i Gamla stan. Det var egentligen ett tradjazzställe, men ibland dök det upp musiker där, som spelade lite modernare. Bosse och jag var två av dem, en altsaxofonist som hette Hasse Marshall var en tredje. Vi brukade ibland ta scenen i besittning. En kväll besöktes klubben av Sveriges då bäste bassist, Conny Lundin. Han var en gudabenådad musiker, men tyvärr en tung missbrukare. Han förenade sig med oss tre i All The Things You Are. Jag tror det blev ett 40-tal korus. Och jag minns den fantastiska känslan av att, för första gången i mitt liv, spela med en musiker i högsta eliten.
I mina två övriga ”höjdarupplevelser” var inga elitmusiker inblandade. En inträffade under en kurs i indisk filosofi på Siljanskolan i Tällberg. I en tom sal där fanns det ett piano, där jag ofta satt och spelade på kvällarna. Jag brukade få en liten publik, i huvudsak bestående av de unga flickor, som arbetade på skolan som städerskor och servitriser. En gång dök där emellertid upp en tysk munspelare, som reste runt i Sverige som turist. Vi kände på några låtar tillsammans, och vi bestämde oss för att göra ett gemensamt framträdande under kursens avslutningsfest. Han frågade om jag kunde Caravan, men den hade jag aldrig spelat. Harmonierna var emellertid enkla, och han skrev ner dem. Vi körde igenom den en gång, och fann att den dög. Då vi spelade den på festen tände det plötsligt till, och det började svänga något grymt. Jag minns att de övriga festdeltagarna stod upp och applåderade.
Även min i sammanhanget tredje stora upplevelse fick jag tillsammans med en något udda medmusikant. Jag deltog i en två veckors föreläsnings- och seminarieserie för vetenskapshistoriker från hela världen någonstans utanför Bergen i Norge. I matsalen där fanns ett piano, där jag ibland satt och lekte fram lite jazzimprovisationer. En kväll spelade jag en flamencoinfluerad låt som jag gjort då Franco försvann från den politiska scenen, dvs slutgiltigt avträdde. Jag döpte låten till ”Generalens avträde” eller ”Nu skiter vi i Franco” . Den gick i tretakt, och varannan takt var Fmaj7, varannan E7. En av deltagarna var en mexikansk matematikprofessor, som en kväll förenade sig med mig i låten med röstimprovisation och slagverk. Det senare bestod av ett tefat och en tesked. Han behärskade onekligen det här med flamenco, och tyckte tydligen att jag gjorde det tillräckligt för att vara värd att framträda med.
De här tre exemplen handlar om mina upplevelser, ingenting annat. Jag har ingen aning om hur jag skulle reagera om jag fått höra musiken i efterhand, inspelad. Det är möjligt att jag skulle tycka att ”var det inte märkvärdigare än så”, men jag hoppas i stället på ”det där var ju inte så tokigt”. Men det får jag aldrig veta, och lika bra är väl det.
Jag har alltid haft något slags förhållande till musiken. I mitt barndomshem lyssnade vi regelbundet till radions grammofonmusik, och i skolan deltog jag flitigt i diskussionerna om hur olika ”schlagers” skulle placera sig i det efterlängtade programmet ”Månadens melodier”, en föregångare till ”Svensktoppen”. Trots att vi hade det ekonomiskt knapert hemma så var det en självklarhet att om jag visade mig någorlunda musikalisk, så skulle jag spela. Musiken kom att bli viktig för min identitet. Den var en del av min värld, jag var en del av musikvärlden. Jag var ganska gammal, omkring 50 år, när jag fann en sådan del, där jag var betydligt mera framstående än som musiker: att leda en organisation och att arrangera konserter och festivaler. Huruvida jag tillhört något slags elit bland arrangörer överlåter jag åt andra att avgöra. Men det bemötande jag fått/får av musiker visar dock att jag är en av dem som räknas på området.
Men det är en annan historia, och den återkommer jag till.

Här kan också nämnas att mina insatser inom idrottsvärlden är av liknande slag som de inom musiken, om än betydligt blygsammare. Som utövare, dvs idrottsman, var jag ytterst medelmåttig, men som ledare var jag ganska bra.
Då jag var omkring 45 år började jag styrketräna i Bjurhovda Atletklubb. Det dröjde inte länge förrän jag blev invald i styrelsen, och efter en tid var det i praktiken jag som ledde klubben. Jag var aldrig ordförande, men vilken post jag hade rent formellt var utan betydelse. Såvitt jag minns var jag sekreterare, en post som jag haft i flera föreningar/organisationer därför att jag ansetts behärska svenska språket.
Min ställning i klubben grundade sig främst på att jag, via mina kontakter på stadshuset i Västerås, lyckades ordna en större träningslokal åt klubben. Sen höll jag väl också en viss ordning, och jag hade även en huvudroll i föreningens fester.
En princip, som vi höll hårt på inom klubben, var att vi som fick använda oss av en särskild träningstid (de tävlande + jag) måste ställa upp som instruktörer åt de ”vanliga” tränande. Ett par kvinnliga tävlande ville slippa detta med motiveringen att de var så framstående inom sporten. Det blev min uppgift att tala dem till rätta. Jag upplyste med om att det fanns manliga tävlande, som hade betydligt större meriter än de hade, och att dessa inte drog sig undan sina plikter. Vi menade nämligen att klubben också hade ett socialt ansvar i problemområdet Bjurhovda. Ungdomar skulle börja träna, och då få den bästa hjälp, i stället för att stå i områdets centrum och dricka öl. Nå, detta passade inte damerna, och de lämnade klubben, saknade av ingen.
Klubben utvecklade sig till landets bästa bodybuildingklubb. Den värld jag där kom in i skilde sig, åtminstone på ytan, en del från musikvärlden och den akademiska världen. Men fördelningen mellan bättre och sämre folk var som överallt annanstans, och de interna konflikterna var av samma typ som i andra sammanhang. Och en vanlig uppfattning om muskelbyggare ”stora muskler, små hjärnor” fann jag vara en myt. Stora muskler, javisst, men fördelningen av intellektuella färdigheter var densamma som överallt annanstans: det fanns mycket intelligenta och mindre intelligenta personer, och proportionerna var ungefär som bland lärare, kulturarbetare och politiker.
Även om jag var något av en främmande fågel i klubben, tror jag att mitt arbete var uppskattat. Efter några år hade motsättningar uppstått, och den gamla ledningen skulle, på ett ganska kuppartat sätt, ersättas av en ny. Jag erbjöds emellertid att behålla min styrelsepost, något som jag tackade nej till. Dock ställde jag upp som konsult åt den nya ledningen, mot att jag fick fortsätta att träna med de tävlande.
Flera år efter att jag slutat fick jag ett rätt trevligt bevis på att jag uppskattats. En av de tävlande, som en kväll besökte Village, sa ”Du är den bäste ordförande vi någon gång haft”. Nå, ordförande var jag aldrig, även om många säkert uppfattade mig som det, eftersom det i praktiken var jag som ledde klubben.

Då jag i början av 1960-talet var klar med min fil mag-examen skulle jag börja arbeta som lärare. Jag tänkte mig att det skulle vara lätt att få jobb i och med att jag hade matematik i min examen. Men nu var det ju så att mitt andra ämne var svenska och den kombinationen var jag, såvitt jag vet, ensam om i landet. Och på arbetsförmedlingen i Lund tänkte man inte ringa runt till några skolor och fråga om man var intresserad av att anställa en lärare med denna ämneskombination. I stället letade man i sina papper efter en efterfrågan på en sådan ämneskombination.
Att hitta en sådan var ju i princip omöjligt. Dock fann man att samrealskolan i Hallstavik sökte en lärare med kombinationen svenska, matematik och geografi. Skolledningen där tänkte sig att någon folkskollärare skulle vara intresserad. Då detta var vad som erbjöds mig förklarade jag mig villig att ta jobbet under förutsättning att jag slapp undervisa i geografi. Jodå, det gjorde jag visst det, förklarade man i Hallstavik, där man inte sett en behörig matematiklärare ens på bild.
Jag fick bland annat skolans båda avslutningsklasser i matematik. Kunskapsnivån var under all kritik. Jag fick veta att året före hade tre elever, av två hela klasser, blivit godkända på det nationella realexamensprovet i matematik. Här var det alltså hårt arbete som gällde.
Efter en termin var kunskaperna fortfarande bristfälliga. Jag ställde de krav jag skulle ha ställt i vilken skola som helst, och det innebar att majoriteten av elever fick underkänt i julbetyget. En av mina kolleger, vars familj vi umgicks privat med, råkade, såsom av en händelse (nåja,…), läsa upp Falstaff Fakirs dikt ”En bodmamsells klagan i midvintern: Den grymme Nilzon” i en av mina matematikklasser. Sen var jag döpt: ”den grymme”. Jag tog min beteckning med en klackspark. Den var rätt kul, och värre öknamn har delats ut till lärare.
Men nu gällde det alltså att jobba ännu hårdare för att få upp eleverna till åtminstone riksgenomsnittet. Medlet blev extralektioner. Vi letade upp så många möjliga tider vi kunde hitta, jag prissatte extralektionerna till 5 kr per lektion och elev, och så körde vi. Varje lektion började med att eleverna lade en femma var i en skål på katedern. Och si – på den s k realskrivningen blev det ett resultat som ingen skola skulle ha skämts för. Många föräldrar uttryckte sin tacksamhet. Jag minns särskilt att kommunens ”starke man”, som hette Jansson och som hade en (rätt snygg) dotter i en av klasserna, påpekade att utan mig hade resultatet inte varit i närheten av vad det nu blev. Och det låg väl något i det.

Trots skolledningens övertalningsförsök hade jag inte en tanke på att stanna i Hallstavik. Jag ville undervisa på gymnasiet, och jag skrev till ett antal gymnasier och frågade om de var intresserade av att anställa en lärare med ämneskombinationen svenska och matematik. Jag fick flera positiva svar, och jag nappade på det från Örebro. Där arbetade jag en termin, därefter gjorde jag mitt s k provår i Västerås. Detta innebar att man fick lära sig yrkets praktiska sidor, samt avlägga undervisningsprov. Lärarhögskolan var vid den här tiden i sin linda. Jag visste att jag klarat provåret bra (trots sitt namn var tiden en termin, inte ett år) och jag frågade rektorn på Rudbeckianska om han inte kunde göra en ordinarie tjänst i mina ämnen. Det kunde han, och jag blev förstås ende sökande.
Under huvuddelen av mitt liv har jag sen arbetat som gymnasielärare i Västerås, till att börja med som adjunkt i svenska och matematik, efter min doktorsexamen som lektor i filosofi och matematik. Det var framför allt ett personlighetsdrag jag här utvecklade, och som kom att prägla mitt fortsatta arbete, främst inom musiken: jag gick min egen väg, jag körde mitt eget race.
I början av min lärarbana fick jag en gymnasieklass, s k allmän linje, i svenska. Det här var betygsmässigt skolans sämsta klass, till stor del bestående av elever som gått om i varje fall ett läsår. Jag hade redan då grundlagt min uppfattning om gymnasiets litteraturkurs, som för de flesta lärare kraftigt betonade den äldre litteraturen. Vanligtvis hann man till studentexamen fram till Strindberg, men inte längre. Min övergripande målsättning var att eleverna skulle komma i kontakt med litteratur som berörde dem, som öppnade nya vyer, som gjorde deras ”värld” större och rikare. Och då var inte Lenngren, Kjellgren, Geijer, Tegnér, Runeberg, Snoilsky, Heidenstam … det självklara valet. Jag behandlade den äldre litteraturen, med enstaka undantag, mycket kortfattat, och ersatte den med nyare, bl a Kafka, Camus och Beckett. Av svenska författare fördjupade vi oss i Hjalmar Bergman och Eyvind Johnsson, Ekelöf, Lindegren och Tranströmer, samt bland de äldre Stagnelius och Fröding. Även Strindbergs ”Ett drömspel” ägnades några lektioner.
Valet av de lite äldre författarna bestämdes till stor del av att jag upptäckt Sigmund Freud: ”äntligen en människa som begriper något”. Denna uppenbarelse kom att till stor del prägla mina litteraturtolkningar, där Stagnelius, Fröding och Strindberg var fruktbara objekt.
Det bör också nämnas att vi behandlade begrepp som pekoral och parodi genom att läsa texter av Falstaff Fakir och utdrag ur Grönköpings Veckoblad. Min egenhändigt skapade litteraturkurs saknade alltså inte bredd.
Överhuvudtaget såg jag skolan som en institution för lärande och utveckling, långt mer än för kontroll av vad som eventuellt dunkats in. Så var t ex de obligatoriska uppsatsskrivningarna för mig inte prov på hur eleverna lärt sig skriva, utan övningar i att förbättra deras uttrycksförmåga. Jag besökte alltid de skrivande för att ge dem en möjlighet att, under pågående skrivning, ställa frågor om det uppsatsämne de valt.
Eleverna i den här gymnasieklassen var speciella. De flesta var öppna för att göra något som ingen annan gjorde, och de greps av den litteratur jag satte dem i kontakt med. Dessutom innehöll undervisningen inte bara litteratur. Jag skickade iväg dem på film, där den nya franska filmen, med bl a François Truffaut, Jean-Luc Godard och Agnès Varda, stod i centrum. Vi såg också litteraturen i relation till samtida konst och musik. Jag minns att vi studerade Halmstadgruppens bildkonst, och att vi lyssnade på musik av Mingus och Monk.
Det här väckte naturligtvis reaktioner hos kolleger och skolledning. Jag blev inkallad till rektor för en tillrättavisning. Men jag backade inte en tum. Det här var 1960-tal, då en allmän radikaliseringsvåg svepte genom samhället, bl a skolan. Den satte väl bara mycket blygsamma spår i det praktiska skolarbetet, där man lunkade på som man alltid gjort, men en del läroplaner öppnades för förnyelse. Jag fann stöd för min litteraturundervisning i läroplanen, och jag idkade högläsning för rektor. En och annan av mina tolkningar av läroplanen var väl i friaste laget, men jag gav mig, som sagt, inte. Och, framför allt, min undervisning ändrades inte.
Det här var alltså den avslutningsklass som hade skolans i särklass lägsta snittbetyg. Svenska var undantaget. Där låg klassen högst. Studentexamen närmade sig. Nu skulle sanningen uppenbaras! Den där obstinate spolingen skulle få sig en näsbränna! Två tredjedelar av klassen kom upp i svenska. Och den sensorgrupp vi fick, med bl a Gerhard Bentz, professor i latin i Lund, och känd från TV-programmet ”Fråga Lund”, hade rykte om sig att vara en grupp hårdingar. Bl a hade de offentligt deklarerat att dåvarande kronprinsen, som just tagit studenten i Sigtuna, skulle ha underkänts om de fått råda. Jag var väl lite lätt nervös, och flera elever var jättenervösa. Det här var min första studentklass i svenska. Skulle det bli världens betygsras? Skulle det visa sig att jag offrat eleverna för mina befängda idéer?
Då sensorerna såg vilken litteratur eleverna läst de två år jag haft dem, blev deras reaktion långt ifrån den förväntade/fruktade. ”Äntligen en lärare som gör något eget!” Min gissning, så här i efterhand, är att censorerna i första hand gladdes över att finna en engagerad lärare, som omväxling till alla uttröttade och uppgivna, som främst såg sina elever som en skock obildbara fårskallar. Jag hade egna förslag på förhörsteman, och alla antogs av resp. sensor. Fyra elever fick, p g a sina prestationer i studentförhöret,  betyg som var högre än de föreslagna, ingen fick lägre. De elever som varit nervösa inför examen, och deklarerat sin oro genom att mot slutet ifrågasätta innehållet i litteraturundervisningen, gjorde nu helt om. De utsåg en representant som, strax före studentfesten, kom fram till mig och deklarerade ”Du gjorde helt rätt”.
Naturligtvis upplevde jag detta som en triumf, konstigt vore det ju annars. Jag kan i efterhand konstatera att hela mitt agerande förutsatte en hög grad av självförtroende. Detta måste ha funnits där trots att mitt privatliv var långt ifrån problemfritt, och trots att jag tidvis mådde allt annat än bra. Men kanske gjorde detta att jag satsade ännu hårdare på det som jag upplevde som mitt andningshål. Och mitt självförtroende fick en bekräftelse, och stärktes förstås.
Långt senare, då jag efter att ha disputerat återgått till läraryrket, gjorde jag något liknande i filosofi. Jag använde ingen lärobok, utan satte ihop en egen kurs. Jag skrev ett eget kompendium, där vår tids filosofi upptog en betydligt större del än filosofins historia. Mina elever hade olika uppfattningar om detta. De flesta, fr a de på naturvetenskapligt program, var helt på min linje. Det var här de mest begåvade eleverna fanns. Det var inte ovanligt att två tredjedelar av en klass naturvetare hade högsta betyget, MVG, i filosofi.
Men en gång hände det att en klass på humanvetenskapligt program gick till rektor och klagade över att de fick lära sig för lite filosofihistoria. De hade uppenbarligen något slags bildningsideal, där bildning bestod i att de skulle kunna rabbla det som generationer före dem hade lärt sig rabbla. De skulle t ex kunna ”dra Platon”.
Jag blev förstås inkallad till rektor. Men denna mötte nu inte en ung, oerfaren lärare, som för första gången genomförde ett pedagogiskt experiment. Nej, hon mötte en synnerligen erfaren lärare med akademiska meriter som sannolikt överglänste alla andra gymnasielärares. Bl a hade jag undervisat på flera institutioner utanför de filosofiska, där kursdeltagarna, ofta doktorander, behövde filosofi, som de kunde använda i sina ämnesstudier. Jag hade undervisat eller gästföreläst vid de flesta svenska universitet, och jag hade under flera år haft undervisning i vetenskapsteori för medicinska forskare i Aarhus i Danmark. För ett par doktorander i psykologi var jag handledare inom de vetenskapsteoretiska avsnitten av deras avhandlingar. Jag hade alltså en välgrundad uppfattning om vilka delar av filosofiämnet som eleverna kom att få nytta av i sina fortsatta studier. Detta meddelade jag rektor, och senare även de klagande eleverna, i mycket rättframma ordalag.
Några ytterligare krav på att jag skulle ändra innehållet i min undervisning framfördes inte.
Det kan i sammanhanget nämnas att den ende gymnasieinspektör i ämnet filosofi, som jag träffat, reagerade på mitt kursinnehåll på samma sätt som de tidigare nämnda sensorerna: Äntligen en engagerad lärare som gör något eget!
Att det jag gör är betydligt mer uppskattat på riksplanet än lokalt har även gällt mitt arbete inom musiken. Jag har stått högt i kurs på Rikskonserter och Kulturrådet, medan mina konsertserier och festivaler av de styrande i Västerås närmast behandlats som något katten släpat in och som man helst vill tiga ihjäl. Men detta återkommer jag till.

Åter till mitt arbete som lärare och mina relationer till eleverna. Jag berättade tidigare om en speciell gymnasieklass, som jag haft i svenska. Ännu en klass förtjänar emellertid att nämnas här.
Klassen, som bestod av enbart flickor, gick på en linje som betecknades KO. Ett av deras viktigaste ämnen var matlagning. En dag bjöd de alla sina lärare på middag. Jag hann emellertid inte äta desserten, eftersom en lektion väntade. Senare på eftermiddagen skulle jag emellertid ha KO-klassen i matematik, och de lovade att ta med desserten till lektionen så jag kunde äta den där. Så skedde, och vi noterade att de alltid hade matlagning före matematiklektionen. Jag föreslog då att de skulle ta med den mat de lagat till matematiken och varje vecka bjuda mig på en middag. Det var flickorna med på, och i fortsättningen  inleddes lektionen med att jag satt i katedern och åt medan eleverna övade på det vi gått igenom under förra lektionen. Senare delen av lektionen bestod av undervisning.
Men så en dag var katedern tom då jag kom till lektionen. Vad nu då, ingen mat!? Nej, löd förklaringen, den senaste matematikskrivningen hade varit för svår, och  jag skulle bestraffas med att vara utan middag i två veckor. Den var ju bara att acceptera, och därefter återgick vi till den gamla ordningen.
Den här klassen var en avslutningsklass, och när flickorna haft sitt livs sista matematiklektion, kom alla fram till katedern och fyllde denna med kakor. Alla hade bakat var sin sort!
Dagen efter skolavslutningen skulle jag åka på semester. Jag talade om för min son Anders, som då bodde hemma hos mig, att jag lagt in alla kakorna i frysen, och att han kunde ta en kaka då och då om han blev sugen. Sannolikt hade jag kommit överens med hans mamma att Anders skulle få äta hos henne. När jag efter två veckor kom hem fanns där emellertid knappast en kaka kvar. Anders hade under mina båda semesterveckor levt på enbart kakor!
Flera år senare stötte jag på en av flickorna. Jag påminde henne om den klass hon gått i: ”Ni var speciella.” och hon svarade: ”Mm. Du med.”.

Ännu en komponent i min lärargärning förtjänar att nämnas eftersom den pekar fram mot en del av mitt förhållningssätt inom musiklivet: min kritiska inställning till ett slags skolans etablissemang, främst representerat av de skolledningar jag arbetat under. Jag har känt respekt för två av mina rektorer: Olof Stenström på Rudbeckianska och Kjell Hessérus på Carlforsska. Inte så att jag fann allt de gjorde bra, men jag har aldrig haft svårt att känna respekt för personer som haft andra uppfattningar än jag själv. Nå – naturligtvis inte vilka uppfattningar som helst.
Vad gäller övriga skolledningar har jag aldrig tvekat att framföra min kritik. Mot slutet av min tid som lärare engagerade jag mig fackligt. Jag blev snabbt lärarfackets ”torped” i förhållande till skolledningen. Även mot vissa grupper av mina lärarkolleger har jag haft, och framfört, kritiska synpunkter. Nå, sådant gör man inte ostraffat. Mot slutet av min lärarperiod infördes individuella löner för skolpersonal. Jag tillhörde dem som fick absolut lägst påslag. Naturligtvis begärde jag att ansvarig rektor skulle motivera detta i ett samtal ansikte mot ansikte. Den förklaring jag fick var: ”Du är skolans mest briljante lärare, men också en arrogant översittare som dina kolleger är rädda för.”
De kolleger jag verkligen hade att göra med skrattade ganska gott åt det här. Någon rädsla hade de aldrig känt.
Det kan också noteras att flera av de i mitt tycke bästa lärarna på såväl Rudbeckianska som Carlforsska fick samma usla lönepåslag som jag. Vi utgjorde den s k ”600-kronorsklubben”, som i huvudsak bestod av lite äldre lärare med gedigna ämneskunskaper och som vägrade ägna sig åt diverse pedagogiska modeföreteelser, t ex mer eller mindre fantasifulla ”projekt”.
Det kan i sammanhanget nämnas att jag kom på ett eget sätt att höja min lön. om än inte själva lönesumman, så i varje fall lönen per arbetstimme. Jag tog nämligen bort ett antal av de senare. Studiedagar, klass- och ämneskonferenser besökte jag överhuvudtaget inte. Under mina sista år som lärare hade överheten bestämt, att vi skulle vara närvarande i skolan 8 timmar per dag, även då vi inte hade några lektioner. Vi skulle vara, som det hette, ”tillgängliga”. För de lydiga och underdåniga lärarna, dvs majoriteten, innebar detta att sitta i personalrummet, dricka kaffe och skvallra. Meningen var att skrivningsrättande och lektionsförberedelser skulle ske i skolans lokaler, och för ändamålet fick vi var sin arbetsplats, dvs ett skrivbord. Jag gjorde som jag alltid gjort, dvs utförde det här arbetet hemma. Jag minns att mina ämneskolleger använde mitt skrivbord som avlastningsplats. Det var nämligen alltid ledigt.
Överhuvudtaget gjorde jag som jag ville i mitt lärarjobb. Och det hände väl att jag, objektivt sett, gick lite väl långt i mitt självsvåld. En gång gick jag in på kansliet och talade om att jag veckan därpå skulle åka med en svensk jazzdelegation till New York. ”Men dra inget på lönen” Och det gjordes inte heller.
Det verkar ha varit så, att den ”rädsla” som mina kolleger påstods känna inför mig, i första hand gällde skolledningen. Alla där visste om att jag bröt mot åtskilliga regler, men ingen sa något. Nå, jag fick ju ett ”straff” i form av ett lågt lönepåslag, vilket jag kommenterade med orden: ”De där ynka 100-lapparna kan jag både ha och mista. Jag tjänar mer pengar på aktieaffärer än på arbete”. Det senare var inte riktigt sant, men vid sällsynta tillfällen kan det finnas anledning att dra en s k ”vals”. Nå – så långt ifrån sanningen var det inte.

Även mina gästspel i det akademiska livet präglades av mitt grundläggande självförtroende. Här yttrade det sig i att jag inte var rädd att anta utmaningar.
Jag var inställd på att min grundexamen skulle leda fram till en lärartjänst i svenska och historia. Det var de ämnen jag var mest intresserad av på gymnasiet. Men då jag tagit mina betyg i nordiska språk, litteraturhistoria och pedagogik fick jag veta att det fanns en risk för ett framtida överskott på lärare i svenska och historia. Däremot väntades en stor brist på matematiklärare.
Jag hade alltid haft lätt för matematik. Så varför inte göra ett försök? Visserligen förutsatte akademiska matematikstudier att man hade tillgodogjort sig kursen för reallinjens matematiska gren. Jag hade ju gått allmän linje, där matematikkursen var betydligt blygsammare, och jag hade knappast skrivit en siffra på tre år. Jag minns att jag inte bara glömt bort hur man löste andragradsekvationer utan t o m hur man utförde en division!
Det ska villigt erkännas att ettbetygskursen blev jobbig och jag slank nätt och jämt igenom. Tvåbetygskursen ansågs betydligt svårare, och endast 8 % av eleverna klarade den på en termin. Men jag kände att jag nu kommit in i ämnet, och studierna hade blivit mer intressanta och roande än jobbiga. Allt var mycket lättare. Jag minns att jag löste en bevisuppgift på ett mycket personligt sätt, vilket, enligt kursledningen, t o m imponerat på institutionens professorer. Vid slutet av terminen klarade jag tentorna, två skrivningar och ett muntligt förhör, utan några problem. Jag tillhörde alltså de där 8 procenten.
Jag kände att jag nu hittat min ämnesinriktning, och jag ville egentligen fortsätta med högre betyg i matematik och därefter gå över till något närliggande ämne, som numerisk analys. Men de här planerna var ganska lösa. Och när min dåvarande fru var angelägen om att vi skulle bilda familj och skapa ett hem gav jag efter utan någon egentlig strid.

Jag började alltså arbeta som lärare, och så småningom hamnade jag i Västerås. Hela tiden hade jag en känsla av att jag säkert skulle klara av något intellektuellt mer kvalificerat än lärarjobbet. Jag hade blivit intresserad av psykologi, speciellt psykoanalys, och filosofi. Av alla de böcker jag läst var Anders Wedbergs filosofihistoria bland de som imponerat mest på mig. Jag kände ett slags själfrändskap med hans höga krav på klarhet och stringens. Honom ville jag studera för.
Så efter ett år på Rudbeckianska begärde jag tjänstledigt och började läsa filosofi vid Stockholms universitet. Från början hade jag inga bestämda planer på hur långt jag skulle fortsätta. Jag fick kännedom om Wedbergs rykte som professor. Han menade att ett betyg skulle vara ganska lätt, två betyg betydligt svårare, och tre betyg skulle i princip ingen ha. Om någon, efter att trots allt ha lyckats ta tre betyg, var dum nog att fortsätta med doktorandstudier, skulle han/hon i princip klara sig själv. Hjälp och handledning var det inte tal om. Under de 30 år institutionen funnits hade den producerat tre doktorer.
Det här var alltså vid den tiden då statsmakterna börjat ställa krav på universitetsinstitutionerna att ge ifrån sig en stor mängd godkända elever. Filosofiska institutionen i Stockholm var emellertid en liten institution, och dessutom var Wedberg, tillsammans med von Wright i Finland och Arne Naess i Norge, Nordens ledande filosof. Han fick alltså hållas med sina skyhöga krav och lilla mängd godkända elever, samtidigt som andra institutioner utsattes för krav på motsatsen.
Första gången jag träffade Wedberg gällde en muntlig tentamen på en kurs i etik och politisk filosofi. Jag hade haft maxpoäng på samtliga skrivningar, och den här kursen var bara till för att jag skulle få mina två betyg godkända i fil mag-examen, inte bara fil kand. Jag kunde alltså inte få mindre än 2,5 betyg.
Trots detta var jag tydligen nervös inför mötet med Den Store. Tre veckor före tentamen slutade jag i princip att sova. Jag nickade väl till lite lätt framåt morgonen, men mer var det inte. Jag skulle tentera kl 10 en förmiddag, och natten före sov jag på hotell i Stockholm. Jag fick ta fyra starka sömntabletter för att somna.
Tentamen gick lysande, och jag fick ett slags superspets på min tvåa: med utmärkt beröm godkänd. Efter det bekymrade mig sömnbrist aldrig.
Första hindret var passerat. Men Wedberg hade dessutom ett speciellt krav på dem som skulle fortsätta sina studier: vad de än tänkte specialisera sig på, så måste de visa att de behärskade ämnet logik. Jag gick alla logikkurser som fanns och klarade samtliga skrivningar med maxpoäng. Till tre betyg satte jag dessutom själv ihop en kurs i metalogik, som jag tenterade av muntligt för Wedberg.
På den mest avancerade logikkursen, jag tror den handlade om axiomatisk mängdteori, bad jag läraren om att vi väl kunde få lite svårare tentamensuppgifter än de som brukade ges. Han svarade mig att det var meningslöst: ”Det är bara du som klarar dem, för de andra är de helt omöjliga”.
Här hade jag dock upptäckt ett andra område, förutom morsetelegrafi, där jag tydligen hade en specialbegåvning: logik. Problemet, om man nu kan kalla det så, var emellertid att jag knappast brann för ämnet. Att tillgodogöra mig en del av logikämnet och att lösa logiska problem var för mig ungefär jämställt med att slå personligt rekord i bänkpress: ett kraftprov som var tillfredsställande att klara av, men föga betydelsefullt. Och min logiska begåvning var ekonomiskt lika fruktbar som min förmåga att ta snabb morse, dvs. av noll och intet värde
Som jag nämnt tidigare hade jag upptäckt och fascinerats av Freuds psykoanalys. Dels fann jag här en imponerande intellektuell tankebyggnad, där byggmästaren sannerligen inte vejde för de svåra frågorna, dels hjälpte teorierna mig att förstå mig själv och få någorlunda ordning i mitt eget psyke och mitt eget liv.
Jag var helt inriktad på att min doktorsavhandling skulle vara en vetenskapsteoretisk undersökning av vissa aspekter av psykoanalysen. Jag hade efter mina tre betyg blivit ”godkänd” av Wedberg. De muntliga tentamina på litteraturkursen till doktorsexamen bestod av gemytliga filosofiska samtal. Wedberg hade sällan läst böckerna, och hans frågor var av typen ”Var det något i den här boken som du fann särskilt intressant?” Några poäng sattes inte på litteraturkursen, och ganska snart ställde jag frågan om vi inte kunde anse att den var klar. ”Jo, det kan vi väl”, blev professorns svar, ”det viktiga är ju avhandlingen”. Jag hade blivit något av Wedbergs favoritelev.
Tyvärr dog Wedberg innan jag hann disputera. Hans efterträdare var Dag Prawitz, en av de tre som tidigare lyckats doktorera vid institutionen. Han var, liksom sin företrädare, en mycket sympatisk man, men med ungefär samma kvalitetskrav.
Mitt avhandlingsarbete följde strikt det wedbergska idealet: jag klarade mig själv, vilket passade mig perfekt. En och annan docent utsågs väl formellt till min handledare, men det var något som bara fanns på pappret. Ingen kunde nämligen mitt ämne, så den kritik jag fick av handledaren var ytterst perifer. De personer jag hade verklig nytta av kontaktade jag själv. En av dem var Bo Larsson, ordförande i Psykoanalytiska föreningen. Han hade naturligtvis grundliga kunskaper i psykoanalys, men också ett genuint intresse för filosofi. Han t o m ställde in patientbesök för att kunna delta i mina seminarier.
Bo hade jag kommit i kontakt med genom Nordiska Sommaruniversitetet, där jag var mycket aktiv under flera år. I den s k krets som sysslade med vetenskapshistoria arbetade många med problem inom europeiskt tänkande från slutet av 1800-talet. Det passade förstås mig perfekt. Jag fick publicera förstudier till avhandlingen i NSU:s s k stencilserie, vilket resulterade i mycken konstruktiv kritik.
En annan viktig kontakt var Sten Levander, som vid den tiden arbetade på två doktorsavhandlingar med helt olika ämnen, en i psykologi och en i psykiatri. Sten var kritiskt inställd till psykoanalysen, men hade ett genuint intresse för vetenskapsteori. Vi hjälpte varandra med resp. avhandlingsarbete.
I januari 1980 var jag redo att disputera. Opponent blev Mats Furberg från Göteborg. Jag minns att det var Mats, inte jag, som var nervös inför disputationen. Han hade nämligen sökt en professur i Göteborg, och Dag Prawitz var en av de sakkunniga vid tillsättningen. Det var alltså väldigt viktigt för Mats att göra väl ifrån sig på disputationen.
Han ringde mig varje dag och berättade bland annat att han ibland kunde drabbas av blackout. Jag lovade att i så fall hjälpa honom in på rätt spår igen.
Mats var känd som en utpräglat elak opponent. Jag blev väl knappast föremål för några direkta elakheter, men Mats kom till disputationen väl förberedd och bra laddad. Jag var då väldigt glad över mina erfarenheter från politiska debatter, dvs. en vana att ”slänga käft”. Disputationen varade i tre timmar utan paus, och ansågs vara betydligt mer underhållande än de flesta disputationer i teoretisk filosofi. Åhörarna fick flera tillfällen att skratta, och jag tror inte jag far med osanning om jag påstår att det var jag som drog ner de flesta skratten.
Efter vad jag erfor efteråt var det emellertid inte disputationen som det i första hand talades om i ”akademiska kretsar”. Det var i stället min doktorsmiddag, som, om jag ska säga det själv, inte var direkt dålig: Crème Ninon, mousse på snöripa, ostar, hemgjord glassdessert.  Ett av vinerna var Chateau Cheval Blanc 1959.
Jag hade nu brutit den onda cirkeln vid filosofiska institutionen i Stockholm och visat, att det, trots institutionens rykte, var fullt möjligt att doktorera där. Det var väl detta faktum, snarare än själva avhandlingen, som väckte uppmärksamhet. Vid tiden för min disputation annonserades det ut en tjänst vid institutionen, ett halvt extra lektorat. Trots att detta var en tjänst som ingen kunde leva på fick den 15 sökande, varav fyra professorskompetenta. Som erkänsla för att jag brutit den onda cirkeln fick jag, trots att jag var en av de minst meriterade sökande, tjänsten på ett år. Därefter annonserades den ut igen, och jag återgick till min vanliga tjänst, vad den nu kallades.
Själva avhandlingen ansågs vara ett gediget arbete, och det fördes inga diskussioner i betygsnämnden huruvida den skulle godkännas eller inte. Tiden efter disputationen blev jag inbjuden till ett antal universitet för att presentera mitt arbete: Uppsala, Göteborg, Umeå, …
Utöver detta väckte avhandlingen, såvitt jag vet, ingen större uppmärksamhet, vilket jag menar att den inte heller förtjänade .Så här i efterhand betygssätter jag den som ”så där”, dvs medelmåttig. Om jag skulle ha skrivit den i dag skulle den sett helt annorlunda ut, haft en annan huvudpoäng  och förmodligen blivit klart bättre.
Avhandlingen sålde emellertid ganska bra, och jag vet att den under en period användes som undervisningsmaterial vid vetenskapsteoretiska institutionen i Göteborg.
Den filosofiska skolning jag fick under mina år som student och lärare vid filosofiska institutionen i Stockholm kom naturligtvis att prägla mitt fortsatta liv och min verksamhet inom bl a musiken. Detta skedde inte genom att jag i första hand anslöt mig till vissa teorier och synsätt, utan snarare i ett allmänt filosofiskt förhållningssätt, som bland annat yttrade sig i att jag ställde vissa typer av frågor, som av hävd betraktats som fundamentalt filosofiska: Vad är meningen med det här?, Kan musiken påverka människans föreställningsvärld, handlingsmönster och personlighet?, Hur sker i så fall denna påverkan?, Kan man bli i någon mening klokare genom att arbeta med musik?, …..

De delar av mitt liv jag nu beskrivit har alltså innehållit komponenter som påverkat de delar den här texten egentligen ska handla om, dvs mina verksamheter inom politik, musik och mat/dryck. Förutom det filosofiska förhållningssätt jag nämnde ovan har intressen väckts och utvecklats. Dessutom har personlighetsdrag bekräftats och förstärkts. Detta gäller framför allt mitt grundläggande självförtroende, som resulterat i att jag inte varit rädd för att anta utmaningar och att jag på flera områden kört mitt eget race. Självförtroende är ju inget statiskt, som bara finns där, utan något som utvecklas genom framför allt bekräftelse. Något ursprung torde vara meningslöst att leta efter. Jag nöjer mig med att konstatera, att det första ”projekt” som krävde och som på allvar bekräftade mitt självförtroende var mina matematikstudier. Såvitt jag minns i alla fall.
Av ovanstående kan man kanske få intrycket att mitt liv varit en i stort sett problemfri färd, i huvudsak fylld med framgångar. Så har emellertid inte varit fallet. Då jag ser tillbaka på mitt liv finner jag en del minusposter: jag har inte alltid mått så lysande, och jag har inte alltid handlat så klokt. Ibland har jag gått alldeles för hårt fram, varit okänslig, klumpig och burdus, ibland har jag varit alltför eftergiven, och ibland ”bara” omogen och tanklös. Hade jag befunnit mig i samma situationer i dag skulle jag tveklöst handlat annorlunda. Såvitt jag i dag kan se handlade jag i en del fall som jag gjorde därför att jag var så omogen att jag inte begrep bättre, i en del fall därför att jag mådde så dåligt att jag inte orkade mer.
Här kommer vi ju in på ett klassiskt filosofiskt problemområde om viljefrihet och handlingsfrihet. Må så vara att den person jag är i dag skulle ha handlat annorlunda, men vilka möjligheter hade den person jag var då? Jag kan bara säga att jag inte vet, och aldrig får veta. Dock hoppas jag att den jag är i dag är något klokare än den jag var då. En sak är säker: jag mår betydligt bättre. Jag har, på något sätt, kommit tillrätta med livet. Detta innebär, såvitt jag kan se, att jag är ganska väl medveten om vem jag är, med såväl förtjänster som brister, och jag är någorlunda tillfreds med det. Dessutom har jag fått/skapat mig en omgivning jag i huvudsak trivs med. Nå – ett och annat förhållande skulle jag väl vilja ändra på, och en och annan person skulle jag väl vilja lyfta ut ur denna omgivning. Och eftersom detta ligger klart inom möjligheternas gräns utgör det inget större problem.
Det mesta av de avsnitt av mitt liv då jag inte mått så bra och handlat uppenbart  oklokt, ligger långt tillbaka i tiden. Nå, med lite ansträngning kan jag nog erinra mig några sentida dumheter också. Men här finns inga stora hemligheter eller katastrofala misslyckanden som jag skäms för att nämna, och inget som behöver döljas bakom en livslögn. Mitt livs minusposter ryms inom det lite banala vardagslivets ramar, och de är inte på något sätt originella. Jag menar ändå att det, för balansens skull, måste nämnas att hela mitt liv inte bestått av en serie framgångar.