Den första texten i det här avsnittet skrev jag till den CD vi spelade in på Village med husbandet och Lena Willemark. Från inspelningen minns jag att grabbarna i bandet var irriterade på den ljudtekniker, som skulle stå för ljudet i salen och på scen. De var missnöjda med fr a medhörningen, och jag tror mig minnas att det också blev en och annan rundgång. Inspelningen sköttes av en annan tekniker, som de var fullt nöjda med.
Inspelningen gjordes en fredag- och en lördagkväll inför publik på Village. Som vanligt bjöd jag musikerna på lunch på lördagseftermiddagen. Från denna minns jag särskilt vinet till osten, en av de stora bourgognerna, Romanée.St. Vivant 1975 från distriktets kanske bästa hus, Domaine de la Romanée Conti. Åtminstone det dyraste. Jag hade köpt vinet i Paris några år tidigare. Då jag korkat upp det luktade det mest instängt och lätt unket, och jag misstänkte att det kunde vara förstört. Jag gav det emellertid en chans och serverade det. Efter en stund i glasen kom det loss och visade sig vara just ett så stort vin som man kunde förvänta sig.

Här kan också nämnas att jag, tillsammans med de båda anställda kockarna på Village, år 1995 deltog i en matlagningstävling, Husmanskostens trofé. Meningen med tävlingen var att man skulle laga en rätt, som, med den klassiska husmanskosten som grund, innebar någon form av nyskapande. Jag råkade ha hittat på just en sådan rätt. I en mattidning hade jag läst ett recept på kroppkakor, där man ersatt det klassiska innehållet, stekt fläsk och kryddpeppar, med bland annat rökt lax. Jag lagade rätten, men tyckte inte att den blev särskilt god. Då funderade jag på vad man i stället skulle kunna fylla kroppkakorna med. Jag kom framtill att räkor, lök, champinjoner och dill borde vara gott. Så kunde man koka av räkskalen och låta fonden utgöra bas i en dillsmörsås.
Vi, dvs jag och de båda kockarna på Village, skickade in receptet till juryn, och vi fick reda på att det fört oss till distriktsfinal, som gick i Uppsala. Bland lagen som inte gick vidare fanns t ex ett från Bengt Wedholms restaurang i Stockholm. Jag gissar att anledningen till deras misslyckande var att de presenterat en rätt som låg en bit över husmanskostens nivå. Som yrkesmän var de säkert betydligt skickligare än vi.
Våra medtävlare i Uppsala var alla rutinerade tävlingskockar. I motsats till oss led de av s k tävlingsnerver. Vi var helt lugna eftersom vi var nöjda med det resultat vi redan uppnått, dvs gått till distriktsfinal. En segrare och en tvåa utsågs, och gick vidare till nationell final. Vi tillhörde förstås ”resten”, vilket vi, vid återkomsten till Village, beskrev som att ”vi kom trea”.
Jag har senare, vid ett antal tillfällen, bjudit privata gäster på rätten. Den har oftast uppskattats, och en del har satt i sig imponerande mängder av den. Rekordet hade länge en av mina vinprovarvänner, Stefan, som lyckades få ner fyra kroppkakor. Detta slogs senare av den amerikanska trumslagaren Gerry Hemingway, som kom upp till fem.

Jag hade bestämt mig för att Perspectives 2009 skulle bli det sista jag gjorde inom musiklivet. Jag kände mig inte på något sätt slut, men ett stilla pensionärsliv hade börjat te sig allt mera lockande. Nu skulle jag, som jag brukade uttrycka det, bara ”läsa deckare och lyssna på beboppianister”.
Mats var som vanligt huvudansvarig för festivalprogrammet. Det här skulle alltså bli det sista vi gjorde tillsammans. Vi ville därför på något sätt resa ett monument över vårt mycket goda samarbete.
Förutom vårt gemensamma musikintresse var vi alltså båda mycket intresserade av mat och dryck, eller, om man så vill, lika stora festprissar. Att vårt ”monument” skulle ha motivet ”musik och måltider” låg därför nära till hands. Dessutom hade jag rätt länge haft en idé om att skriva något om att musik och måltider kan förstås på liknande sätt, dvs. med delvis samma begrepp. Vi enades om att till festivalen ge ut en liten skrift tillsammans med en singel, eller, som det alltid kommer att heta för mig, en EP. Jag skulle komponera en middag, sen skulle Mats göra en soloimprovisation till den, med matsedeln som partitur. Sen skulle vi göra tvärtom, dvs. Mats spelade in musik, som fick inspirera mig till en måltid. Dessutom skulle jag bidra med en artikel om musik och måltider, enligt den ovan skisserade idén.
Vi presenterade vårt alster i samband med ett seminarium på festivalen. Detta hade temat ”Musik och måltider”. Här upplevde jag ett av de stoltaste ögonblicken i mitt musikliv, då jag satt i seminariepanelen bredvid Sveriges mest prisbelönte kock, Markus Aujalay. Markus berättade att han som 14-åring började jobba i kök för att få ihop pengar till ett trumset. Så småningom upptäckte han att han var bättre som kock än som trumslagare.

Mats och jag döpte vårt alster till ”Soundfood”. Samtliga texter där finns med i den här produktionen.

Texten till Village-CDn
Musik och måltider – några anspråkslösa reflektioner
Soundfood 1
Soundfood 2