Min verksamhet inom musiken började ganska blygsamt. I Västerås hade det startats en jazzklubb, ”Musik med mera”, med inriktning på någorlunda modern jazz. Då jag en konsertkväll besökte klubben kom det fram en reslig man till mitt bord. Han presenterade sig som Gunnar Holmberg, talade om att våra söner var klasskamrater, och att han hade en jazzspalt i VLT. Jazzspalten kände jag till och läste regelbundet. Men hans egentliga ärende var att be mig, som då satt i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen, hjälpa klubbens ledare med politikerkontakter, som förhoppningsvis kunde generera ett ökat kommunalt bidrag till klubben. Det här korta mötet visade sig vara upptakten till en lång vänskap, som fortfarande består. Och inte bara det. Det skulle ge mitt liv en helt ny inriktning.
Jag träffade klubbens ordförande, och vi konstaterade att vi säkert skulle kunna samarbeta. Jag fick omedelbart en plats i styrelsen. Klubben hade då haft sina konserter på olika restauranger i staden. Överenskommelsen var den att klubben betalade musiken och tog entréavgiften, restaurangen hade hand om serveringen. Det ena samarbetet efter det andra sprack, alltid av samma orsak: serveringspersonalen led av musiken, och gästerna konsumerade inte särskilt mycket.
Ordföranden hade drivit klubben i några år, och var grundligt trött på att flytta omkring mellan olika restauranger. Jag hade full förståelse för detta, och vi var överens om att antingen lägger vi ner verksamheten eller driver vi själva även restaurangdelen. Vi var också överens om att göra åtminstone ett försök med det senare.
Först gällde det då att hitta en lämplig lokal. Efter några turer fann vi ett tomt hus i kvarteret Sigurd, strax söder om centralstationen. Läget var bra, lite avskilt men samtidigt ganska nära stadens centrum, och vi bedömde huset som lagom stort. Huset ägdes av NCC, som kunde tänka sig att inreda det efter våra önskemål och hyra ut det till oss. Nu startade en intensiv process, där husets inredning skulle bestämmas, liksom den hyra vi skulle betala. En period deltog jag inte alls i arbetet. Det visade sig nämligen att ordföranden och jag hade lite svårt att dra jämt. Han hade ett hetsigt humör, och jag blev ganska trött på hans ständiga utbrott. Jag minns att chefen för Radio Västmanland kontaktade mig och talade om att ordföranden var fullkomligt omöjlig att ha kontakt med. Jag uppmanade då denne att lugna ner sig, vilket resulterade i att vi, som resultat av ännu ett vredesutbrott, bröt vår kontakt.
Efter en tid hörde han emellertid av sig och bad mig komma tillbaka. Han hade funnit att projektet inte gick att genomföra utan mig. De övriga styrelseledamöterna var alltför svaga nummer. Jag lät mig övertalas, och en dag var det dags för invigning av Village, som vi kallade stället.

Vi hade tre anställda, alla på heltid: chef, kock och kontorist. De båda senare hade lönebidrag. Alla övriga arbetade ideellt. Det blev så småningom ganska populärt att arbeta ideellt på Village. Som mest hade vi 400 personer, som arbetade i servering, garderob, insläpp, kök, bar, som ljud- eller ljustekniker,….Det var en mycket blandad skara, från gymnasister och arbetslösa byggjobbare till chefen för det kommunala bostadsbolaget Mimer och biskopinnan i Västerås stift.
Det tog naturligtvis några år innan vi kom upp i de här talen. Det första året blev minst av allt problemfritt. Kocken och kontoristen var inga stora stjärnor på sina områden, och, värst av allt, chefen, dvs. föreningens ordförande, hade allvarliga alkoholproblem. Hans sinne för ekonomi var svagt utvecklat, bokföringen var kaotisk (jag minns att folköl bokfördes som jordnötter, ev. tvärtom) och ekonomin kördes i botten. Med hjälp av Västerås stad anlitades en utomstående person till att skapa ordning i ekonomin, kocken och kontoristen ersattes av mer kompetenta personer, och chefen insåg, efter diverse turer, att hans arbete var oförenligt med hans alkoholproblem. Efter det första året begärde han sitt avsked.
Jag hade dragit ett ganska tungt lass i arbetet. Jag var sekreterare i föreningen, jag var oftast den som ledde styrelsemötena, jag arbetade många kvällar och jag var ansvarig för dryckesutbudet. Nu ställdes jag inför ultimatum: antingen tog jag över chefposten eller så lade vi ner verksamheten. Jag tyckte att det fanns mycket som var positivt med Village, och det som var negativt kunde säkert ändras till det bättre. Jag accepterade att bli chef.

Jag hade då en heltidstjänst som gymnasielärare och samtidigt en hel del föreläsningar och seminarier vid universiteten i Stockholm och Uppsala. Jag kände nu att jag hade att välja mellan den akademiska världen och restaurangvärlden. Av flera anledningar valde jag den senare. Framför allt utgjorde den en spännande utmaning, i motsats till den stilla lunken vid universitetsinstitutionerna. Jag var på något sätt färdig med det akademiska livet, det hade inget nytt att ge mig. Det var betydligt mera ”drag” i restaurangvärlden. Så jag sade i fortsättningen nej till universitetsundervisning, något som jag aldrig ångrat.
Jag hade aldrig arbetet som företagsledare och mina kunskaper om restaurangbranschen var begränsade. Men mitt grundläggande självförtroende fanns där. Jag tog över vad som närmast var ett konkursbo, men jag var övertygad om att detta gick att förändra till det bättre. På ett sätt var det hela ju väldigt enkelt: det var en fråga om plus och minus, där plus skulle vara lite större än minus.
Jag var naturligtvis inte ensam att reda upp det hela. Det fanns ett antal duktiga personer på viktiga poster, och så småningom hade vi, för att göra en lång historia kort, ordning på såväl verksamhet som ekonomi. I början av 1990-talet belönades jag med stadens stora kulturstipendium för mitt sätt att leda arbetet. Det var första gången i Västerås som ett stipendium inom området ”musik” tilldelades en som inte var musiker.

I besparingssyfte arbetade jag första halvåret utan lön, och därefter drog jag ner cheftjänsten till halvtid. Jag fortsatte som lärare, dock med partiell tjänstledighet. Det följde nu några år då jag var lärare på dagen och krögare på natten. Även på kvällar och nätter hade jag många av mina elever omkring mig, då de jobbade ideellt på Village.
Det finns mycket att berätta om den här tiden, men det får anstå till ett eventuellt annat sammanhang, som jag antydde i början av den här texten. Jag lärde känna en mängd människor, såväl musiker som andra. De flesta var positiva bekantskaper, som visade upp mycket goda egenskaper i arbetet på Village.En av de första åtgärder jag genomförde som chef var att sätta ihop ett husband, som i första hand skulle ackompanjera gästartister i form av musiker och sångare/sångerskor. Att sätta upp ett sådant band i Västerås utan att kontakta Lars Färnlöf var otänkbart. Jag ringde alltså upp Lasse, frågande om han var intresserad av att spela i ett sådant band, och vilka han i så fall ville ha med. Jodå, Lasse var intresserad och, inte oväntat, ville han ha Bobo Stenson på piano, Palle Danielsson på bas och Rune Carlsson på trummor. Dessutom önskade han Göran Klinghagen på gitarr. Jag kontaktade de här musikerna, och alla var intresserade. Efter ett par konserter tillkom även Joakim Milder på saxofoner.

Det här var ju ett band med musiker av allra högsta klass. Många talade om bandet som ”världens bästa husband”, och jag tror att det låg något i det. Bandets gäster var oftast sångerskor. Louis Hoffsten, Lena Willemark, Rebecka Törnqvist och danska Trine Dansgaard gjorde flera gästspel. Nils Landgren var en annan återkommande gäst.
I början av 1990-talet lät vi bandet spela in en CD tillsammans med Lena Willemark. Den fick mycket bra kritik. Min text till CD:n finns med bland artiklarna i den här boken.

Så småningom blev det, av olika anledningar, några byten i bandet. Lars Färnlöf ersattes av Jan Allan, Rune Carlsson av Anders Kjellberg, Palle Danielsson av Christian Spering och Bobo Stenson av Anders Persson. Bandet höll förstås fortfarande högsta klass.
Det kan i sammanhanget också nämnas att vi längre fram anställde Esbjörn Svenssons Trio, E.S.T. som huskomp på jamsessionkvällar, vilka hölls första måndagen i varje månad. Det här var innan trion börjat sin väg mot berömmelsens höjder. Då Esbjörn senare blickade tillbaka på sin trio kom han ihåg att det fanns en tid då jag var den ende som ringde för att engagera trion. På jamsessionkvällarna fick grabbarna 1.000 kr vardera i gage. Det blev, som bekant, helt andra gagenivåer längre fram.
Deltagarna i jamkvällarna var av mycket olika musikalisk kvalitet. Men trion gjorde alltid sitt bästa, och det förekom aldrig några hånleenden åt mediokra musikaliska insatser. Och jag imponerades av Esbjörns gigantiska repertoar, som sannerligen inte bara bestod av jazzlåtar.

Jag minns att det fanns en ung Västeråsgymnasist, som då och då vågade ersätta Esbjörn på pianostolen. Senare fick jag veta att hans namn var Jonas Östholm. Han visade sig bli den tredje mycket framstående pianisten från Västerås: De båda andra var förstås Bobo Stenson och Esbjörn.
Vad gäller E.S.T. så minns jag särskilt en händelse. Vi hade alltså jamkvällar första måndagen i varje månad. Dagen efter en sådan kväll hade vi engagerat den amerikanske saxofonisten Ken Peplowski. Dennes manager hörde av sig och talade om att Ken P var spelledig på måndagskvällen och villig att delta i jammet mot att vi betalade hans hotellrum för natten. Det gjorde vi naturligtvis. Ken var definitivt ingen osympatisk person, men på typiskt amerikanskt vis skulle han inleda kvällen med att sätta det lokala kompet på plats. Han föreslog att de skulle spela Sonny Rollins´ Oleo. ”Det här tempot?” frågade han Esbjörn, och markerade ett rasande tempo. ”Jo visst.”. ”Och Du spelar melodin unisont med mig?”, ”Jo men”. Kvartetten körde igång i enlighet med stjärnans önskemål. Efteråt hade han bara en kommentar: ”What the hell of a rhytm section!”.

En restaurang är en helt annan typ av arbetsplats än en skola. Även om en kväll på Village mest bestod av hårt arbete, så var det i en mening fest hela tiden. Vi som arbetade var ju omgivna av festande gäster, och en arbetskväll avslutades alltid med att de flesta av oss tog ett eller ett par glas vin eller öl i baren. Det hände naturligtvis att en och annan gäst tog något glas för mycket och betedde sig olämpligt på något sätt, vanligtvis genom att störa musiken med högljutt prat. Men detta var aldrig något större problem. Vad gäller personalen så kunde samma sak hända, och vi visste att en och annan hade en total alkoholkonsumtion som var väl hög. Men Village var aldrig något ställe där det söps. Vi hade i huvudsak kontroll över alkoholkonsumtionen hos såväl gäster som personal, även om det skedde ett och annat övertramp. Några av dessa inbjöd mest till skratt. Så hände det t ex att en medelålders man i personalen fått några glas för mycket på en personalfest. Då festen var slut skulle han cykla hem. Han satte sig på cykeln, bestämde sig för riktningen, och började trampa, som han trodde, hemåt. Problemet var bara att Villagehuset stod i vägen. Men skam den som ger sig. Upp igen, på cykeln, och,….. Tyvärr, än en gång rätt in i Villagehuset! Jag känner inte till fortsättningen, men jag förmodar att mannen gav upp försöket att ta sig hem per cykel.
Detta att alkoholen var en naturlig del i arbetet, t ex genom att en arbetskväll avslutades med någon glas vin eller öl, påverkade emellertid det hela betydligt mer än enstaka övertramp. Parbildningarna var många. En stor del var seriösa, och en tid höll vi räkning på hur många nyfödda som kunde tacka Village för sin tillkomst. Naturligtvis fanns det personer, av båda könen, som ”valsade runt” i tillfälliga ligg. Alldeles säkert var att en och annan sökte sig till Village i första hand för att hitta en partner. Att antalet parbildningar, tillfälliga och seriösa, var betydligt större än på en alkoholfri arbetsplats hade väl att göra med att atmosfären överhuvudtaget blev avspänd. Detta var förstås på gott och ont. Någon gång var det väl någon som fick lust att säga någon annan ”ett sanningens ord”, men jag noterade aldrig något som kunde betecknas som ”fyllegräl”, och uppriktigheten urartade aldrig i handgripligheter.
Den ideellt arbetande personalen var, som jag tidigare nämnde, en mycket heterogen grupp. En typ av människor som sökte sig till ett ställe som Village var sådana som kände att de fick alldeles för lite uppskattning hemma och/eller på deras ordinarie arbetsplats. Här skulle de ta skadan igen, skaffa sig en ställning och få den uppskattning och de applåder de ansåg sig värda. I praktiken skedde detta oftast genom att de intrigerade, mobbade, baktalade och på andra sätt försöka trycka ner andra.
Detta var emellertid egenskaper som de här personerna visade upp först efter en tid på Village. Till att börja med gjorde de ett så pass bra jobb att de fick någon form av ställning, t ex suppleant eller ledamot i styrelsen, stationsansvarig, …..Hade det rört sig om renodlade skitstövlar hade problemet varit betydligt enklare.
På Village förekom allt negativt som överhuvudtaget kan förekomma på en arbetsplats: förutom intriger, mobbing och baktaleri också sextrakasserier, stölder och andra ekonomiska oegentligheter. Den problematiska minoriteten utgjorde långt ifrån någon enhetlig och sammanhållen grupp. De kunde vara överens på vissa punkter, t ex att en viss person skulle mobbas, men motsättningar förekom även inom den här gruppen.
Jag förmodar att personer utanför gruppen, t ex styrelseledamöter, var oförberedda på de här beteendena. Detta i kombination med en allmän konflikträdsla gjorde att mobbarna etc. fick hållas alldeles för länge. Även jag borde ha reagerat både tidigare och hårdare än jag gjorde. Dock tog jag upp ett par fall i styrelsen. Ett gällde en kassör, som begått ekonomiska oegentligheter. Han hade höjt sin lön utan att gå till styrelsen och han hade tagit betalt för betydligt fler timmar än han arbetat. Han var nämligen timanställd. Jag blev mycket förvånad över reaktionen hos övriga styrelseledamöter, som bara var överslätande. De försökte få det till att det rörde sig om oklara formuleringar av anställningsförhållande och löneförmåner, förståeliga missförstånd etc. Jag gav mig emellertid inte en tum, och jag är övertygad om att de flesta efteråt skämdes över sin flathet.
Ett exempel. Kassören var, som sagt, timanställd. Det var meningen att han skulle notera hur många timmar han arbetade och så ta betalt för dessa. Ganska snart tog han emellertid genomgående betalt för full vecka, dvs 40 timmar. På sommaren, då Village överhuvudtaget inte hade någon verksamhet, tog han betalt för 20 timmar i veckan. Det fanns mycket lite att göra under sommaren. En och annan räkning skulle betalas, betalning för andra räkningar kom in. Det här skulle konteras, dvs de aktuella summorna skulle knappas in på datorn. Jag räknade ut att sista sommaren kassören arbetade, måste varje enskild kontering ha tagit 1 timme och 20 minuter.
Kassören sade upp sig med omedelbar verkan, och en av mig föreslagen, hederlig person, fick ta över kassörssysslan. Jag menar emellertid att jag borde varit betydligt hårdare i mitt agerande. Jag skulle ställt styrelsen inför två alternativ: återbetalning eller polisanmälan. Nu fick det hela rinna ut i sanden i och med att den felande sade upp sig.
Ett annat fall gällde en långt driven mobbing, som bland annat yttrade sig i att den mobbade inte fick arbeta som hovmästare eller barpersonal trots att hon var väl kvalificerad för båda. Vilka som fick arbeta var bestämdes av s k stationsansvariga, som i båda de aktuella fallen tillhörde mobbargruppen. Jag lyckades övertyga styrelsen om att det här rörde sig om mobbing som måste stoppas, och styrelsen tog bort de stationsansvarigas förbud. Den aktuella personen skötte sig, som jag väntat, utmärkt som både hovmästare och barpersonal.
Som i så många andra grupper cirkulerade förstås en rad myter på Village t ex om vem/vilka det var som ”egentligen” styrde stället. Mytbildarna kunde inte skilja mellan ett yvigt beteende och ett egentligt inflytande. Och visst fanns det ett litet antal personer, som gärna spelade rollen av ”den egentlige chefen”.
En annan myt gick ut på att det fanns en gigantisk kreativitet hos den ideella personalen, men som den halvdana ledningen inte hade förmågan att frigöra. Jag brukade ironiskt formulera detta ”ledningen usel, massorna bra”. Fenomenet var mig välbekant från mitt gästspel i den politiska vänstern. Jag minns att styrelsen en gång sade åt två av de mest högljudda företrädarna för den här myten att göra en undersökning och dra fram alla dolda talanger. Det blev förstås protester: ”Vadå, varför ska just jag…?” Men vi i styrelsen stod på oss, och så småningom skickades ett frågeformulär ut till all ideell personal, där alla uppmanades tala om vad de kunde bidra med för att utveckla Village. På ungefär 400 utskick kom det in ett svar, där den tillfrågade berättade att han/hon inte längre hade tid att arbeta på Village.
En fråga, som i efterhand trängt sig på, är denna: Varför kan strulputtar/skitstövlar inte räkna? Så kunde t ex en manlig kassör, som tveklöst tillhörde den här gruppen, inte använda en enkel formel för att beräkna sjukersättning. Han gissade i stället. Ibland låg resultatet av gissningen rätt nära sanningen, men ibland låg den långt därifrån. Den utsatta fick begära hjälp av facket. En person, som ansvarade för gageutbetalningar kunde inte räkna ut bruttogaget, dvs gaget före skatt, om en musiker begärde t ex 1.000 kr netto i gage. Och hur många gånger har jag inte, då jag gått igenom en kvällsredovisning, stönat över en del uträkningar: ”Å, herre Gud!”.
För gäster och artister fungerade Village bra. Vi hade högklassiga artister, dessa fick ett gott bemötande och maten var hygglig. Vinlistan, som jag var ansvarig för, fick beröm även i fackpressen. Tidskriften ”Dina Viner” hade t ex en hel artikel om vår vinlista, som fick betyget: ”Liten, välkomponerad, högklassig och prisvärd, bättre kan det inte bli”.
Överhuvudtaget hade Village under mina år som chef ett gott rykte. Vi hade alltid musik av hög klass, maten var ganska bra, vinerna utmärkta och priserna relativt låga. Därför drog stället publik från orter som kunde ligga ganska långt från Västerås. En kuriositet var att stadens kriminella lär ha haft en överenskommelse att låta Village vara ifred. Vi hade heller aldrig några inbrott. De stölder som förekom skedde ”från insidan”.
Bland annat var Village favoritkrog för vår stads poliskår. Det fanns t o m en kvinnlig polis som arbetade ideellt som bartender.
Gäster och artister märkte ingenting av Villages interna problem. Det gjorde heller inte majoriteten av den ideella personalen. För mig som chef kom de här problemen emellertid att uppta allt större del av min tid och energi. Jag kände att jag fick lägga ner betydligt mer arbete på att bekämpa gruppen av skitstövlar än på att utveckla utbudet av artister, mat och dryck. Det var definitivt inte så jag ville ha det, och till årsskiftet 1995/96 sade jag upp mig, efter åtta år som chef. Jag behöll posten som vinansvarig i ytterligare ett år, eftersom det inte fanns någon i den nya ledningen som hade en aning om vin. Nå, det fanns en och annan som av erfarenhet kände till att om man dricker tillräckligt mycket blir man berusad. Men det var ju inte mycket att komma med när det gällde att komponera en vinlista.
Efter att jag slutat som vinansvarig hade jag ingenting med Village att göra. Dock fick jag rapporter från såväl ideell personal som musiker att stället nu befann sig i en utförslöpa. Efter några år var konkursen ett faktum.
Som avskedspresent från Village önskade jag att få göra en 60-årsfest där till självkostnadspris. Det fick jag, och det blev en hejdundrande fest för omkring 125 personer. Större delen av den svenska jazzeliten var där, och det spelades hela natten. Själv gick jag hem vid halv tretiden, men festen höll på i ytterligare fem timmar.
En av gästerna på min 60-årsfest var Magnus Lindgren. Hans tidiga utveckling är intimt förknippad med Village. Redan som 13-åring började han att regelbundet besöka Village, då oftast tillsammans med sin pappa Börje. Han har senare berättat att han vid hemkomsten satte igång att öva på sådant han hört under kvällen.
Sina första betalda spelningar fick han på Village, då som dansmusiker tillsammans med bl a sin pappa. Börje försörjde sig som dansmusiker, men var samtidigt en utmärkt jazzpianist/-organist. Om jag visste att beställarna av en privatfest med dans kunde acceptera att dansa till jazzmusik, ja då kontaktade jag Börje. Han gjorde till en vana att bjuda upp mig på scen att medverka i ett par låtar.
Någon gång i början av 1990-talet förlade jazzriksförbundet sin årsstämma till Västerås och Village. Magnus gick då på stadens musikgymnasium, och var helt okänd för jazzsverige. Jag lät honom framträda, tillsammans med Esbjörn Svensson Trio, i några låtar. Hans spel gjorde ett starkt intryck på åhörarna.

Village drevs av en ideell förening och betecknades som en jazzklubb, trots att bara omkring 20 % av det musikaliska utbudet kunde räknas som jazz. Föreningen var medlem i Svenska Jazzriksförbundet, där jag blev invald i styrelsen på posten som utbildningsansvarig. Programmet i övrigt bestod av folkmusik, populärmusik, visor, blues, soul, stand up comedy …. Allt höll god klass, men för mig hade den del av programmet som inte var jazz som sin främsta uppgift att finansiera jazzdelen. Det var ju jazzen som var ”min musik”. Jazzkonserterna var ofta dåligt besökta. Någon gång i början av 1990-talet instiftade Jazzriksförbundet en utmärkelse ”Sveriges jazzkommun”. Första gången denna utdelades gick den till Västerås. Några år senare delade Sveriges Radio P2 ut ett pris för ”Sveriges musikkommun”, som första gången gick till Västerås även det. De här priserna fick vår stad för sin styrka på arrangörsidan. Hade prisutdelarna dessutom tagit hänsyn till hur arrangörerna lyckades dra publik till sina evenemang, skulle utmärkelserna inte varit självklara. Något jazzintresse av betydelse har aldrig funnits bland västeråsarna i gemen.

Under min sista tid på Village föddes en idé. Skulle man inte kunna ha en liten scen någonstans i närheten, där man presenterade enbart ny musik? Jag är av olika skäl tveksam till termer som ”experimentell” och ”nyskapande”, men i det här sammanhanget lyfter de trots allt fram vissa aspekter av den musik jag tänkte mig. Jag hade också en tanke på att den här scenen skulle presentera nutida scenkonst överhuvudtaget. Jag kontaktade den dåvarande teaterchefen i staden, och hon var intresserad av ett samarbete.
Längre än så här utvecklades inte idén i det här skedet. Teatern bytte chef, och jag slutade på Village. Men efter en tid hade det skapats ett nytt forum för min idé. I Västmanland startade man ett projekt ”Kulturvision 2000” med syfte att vitalisera länets kulturliv genom att ge utrymme för nya idéer. Jag utsågs till ordförande i en av arbetsgrupperna, som bl a innehöll länsmusikchefen Lars Knutson, journalisten Martin Hedén och sångerskan ”Grynet” Mollvig. Det här sammanhanget var ju som gjort för min idé om en scen för ny musik. Jag utarbetade idén, som vann ett kraftigt gehör hos Västerås´ dåvarande kulturchef  Tapio Hovebro. Vi ansökte om ett bidrag på 2 Mkr hos Stiftelsen Framtidens Kultur och lika mycket från Västerås stad. Båda bidragen beviljades och i slutet av 1998 var det dags för premiärkonsert.
I Västerås fanns planer på att etablera ett nytt kulturcentrum för i huvudsak ny kultur, med en ungdomlig publik som främsta målgrupp. Centrat skulle ligga i en byggnad i det gamla industriområdet Kopparlunden. Mitt projekt blev ett tungt argument för skapandet av det nya kulturcentrat. Detta var påbörjat men långt ifrån färdigt vid min premiär. Det första året hyrde jag därför lokal på Village.

Mitt projekt fick namnet ”Nya Perspektiv”. Den som kom på namnet var min mycket goda vän, den amerikanska pianisten Marilyn Crispell, som också var en av musikerna premiärkvällen. Min musikaliska förankring finns ju i jazzen. Därför utgjorde improviserad musik, som åtminstone hade sina rötter i jazzen, den största delen av innehållet i Nya Perspektivs utbud. Men här fanns också noterad musik med rötter i den västerländska klassiska traditionen, liksom elektroakustisk musik. Gränserna mellan olika musikgenrer höll nu på att upplösas, och nya delgenrer dök ständigt upp. Jag ville visa var den i mitt tycke mest spännande utvecklingen av dagens musik ägde rum.
Nya Perspektiv var under de tre första åren ett kommunalt projekt. Jag var anställd som ledare av Västerås stad. En kommun får emellertid, enligt kommunallagen, inte driva egna projekt under mer än just tre år.
Efter de här tre åren bildade jag en ideell förening, Nya Perspektiv. Den bestod i praktiken av mig ensam. Så småningom knöts några ungdomar, som utövade den typ av musik som föreningen stod för, till föreningen. Vi hade ett och annat möte, och vi tillsatte en styrelse. I praktiken utsågs denna av mig, genom att jag frågade en handfull av ungdomarna om de ville sitta i styrelsen. Årsmötet bestod i att jag och de utvalda ungdomarna åt en måltid hemma hos mig samt valde oss själva till styrelse.
Detta var naturligtvis ett djupt odemokratiskt sätt att sköta en förening. Jag försvarar mig så här i efterhand med att jag aldrig skaffade mig själv några som helst förmåner, vare sig ekonomiska eller andra. Jag fick dessutom betala priset för mitt något diktatoriska ledarskap genom att få utföra så gott som allt arbete själv.
Föreningen hade omkring 25 konserter per år. Några av dessa presenterade lokala ungdomar. Föreningen blev medlem i en nybildad riksorganisation, RANK (Riksförbundet Arrangörer av Nutida Konstmusik). Då RANK funnits ett år valdes jag in i dess styrelse som sekreterare, en post som jag innehade i flera år. Inom RANK var tre musikgenrer representerade: noterad konstmusik, improvisationsmusik och elektroakustisk musik, allt nutida. De föreningar som representerade de två senare genrerna startade på mitt initiativ ett samarbete, där föreningarnas ungdomar fick framträda även på andra orter än den egna.
Nya Perspektivs musikutbud kan utan vidare betecknas som ”smalt”, dvs musiken är inte särskilt lättillgänglig. Detta medför att den inte drar någon större publik och att det inte finns några stora pengar på området. Det var därför möjligt att engagera högklassiga artister för ganska måttliga gager. Antalet spelställen för musiken är inte stort. Jag hade goda musikerkontakter från Villagetiden, och jag fick snabbt fler, nu inom delvis nya genrer som nutida noterad konstmusik och elektroakustisk musik. Nya Perspektiv blev en av de arrangörer på området som räknades, även internationellt. SR P2:s jazzradiochef Lars-Göran Ulander utnämnde Nya Perspektiv till ”något av en nationalscen för nutida improviserad musik”.

En musiker kom att betyda mer än alla andra för Nya Perspektiv: Mats Gustafsson. I en av artiklarna, publicerad i Svensk Musiks och Svenska Jazzakademiens årsskrift ”Svensk Jazz 2004/2005”, beskriver jag hur Mats´ och mitt samarbete kring Perspectives-festivalerna började. Vårt samarbete resulterade i tre festivaler 2004, 2007 och 2009. Festivalerna väckte stor uppmärksamhet såväl nationellt som internationellt. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet gav dem betyget ”världsklass”, och Sveriges Radio spelade in och sände ett 30-tal konserter från dem, varav flera i repris. Den inhemska och internationella fackpressen hade i stort sett bara lovord. Följande länders fackpress hade artiklar: Norge, Finland, England, Tyskland, USA och Sydkorea. Och så Sverige förstås.
Mats satte huvuddelen av programmet. Själv hade jag några favoriter som fick plats i en eller flera festivaler: Marilyn Crispell, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Erik Oscarsson. Jag har svårt att tänka mig en bättre programsättare än Mats. Han tillhör ju själv världseliten inom den musik som festivalerna presenterade. Han har hela världen som sitt arbetsfält, han vet var den mest spännande utvecklingen sker, och han känner alla musiker av betydelse. Alla vet att om han hör av sig om en festivalspelning, ja, då rör det sig inte om vad skräp som helst.
Mats´ och mitt samarbete förflöt helt friktionsfritt. Mats var den i sammanhanget perfekte programsättaren och jag är förmäten nog att tro att jag är ganska bra på att handskas med pengar och att organisera.
Dessutom kan nämnas att Mats och jag delar fler intressen än det för musik. Ett av dessa gäller mat och dryck. Detta framgår av några artiklar i denna publikation.
Och sist men inte minst: Mats och jag är mycket goda vänner, vilket ju också varit av stor betydelse för samarbetet.
Perspectives-festivalerna var, såvitt jag vet, det enda kulturevenemang i Västerås´ historia som väckt nationell och internationell uppmärksamhet. Jag har i ett antal debattartiklar i lokalpressen ställt frågan till stadens kulturnämnd och kulturstab om det finns något evenemang i stadens historia som varit i närheten av denna uppmärksamhet. Frågan är fortfarande obesvarad.
Perspectivesfestivalerna har varit betydelsefulla också på ett annat plan: som inspirationskälla för unga musiker. Röstartisten Mariam Wallentin, slagverkarna/trumslagarna Andreas Werliin och Eric Carlsson fanns i publiken på den första festivalen. De bestämde sig då för att på heltid ägna sig åt den nya musiken. Sarah Riedel arbetade ideellt på alla tre festivalerna (försäljning av CD-skivor). Alla de nämnda är i dag tunga namn inom musiken.
Relationerna mellan mig och stadens kulturpolitiska ledning var en gång utmärkta. Efter att Tapio Hovebro slutat som kulturchef blev de emellertid klart sämre. Det enda man var intresserad av inom den lokala musiken var stadens halvdana sinfonietta. Jag har inte kunnat låta bli att i ett antal debattartiklar rikta kritik mot detta. Man har svarat med att ge magra ekonomiska bidrag till festivalerna och demonstrativt undvika att besöka dem, trots erbjudanden om obegränsat med fribiljetter. Ingen cheftjänsteman och ingen ledamot av kulturnämnden har någonsin satt sin fot på en Perspectives-festival, och inte ett enda positivt ord har kommit från stadens makthavare på området. Man har verkligen ansträngt sig att visa det berättigade i den slogan vi lanserade i samband med festivalen 2007: Fight Local Stupidity.
Ett annat exempel. Under min tid på Village instiftade Västerås stad ett Jazzstipendium till minnet av Lasse Färnlöf. Initiativet togs av Tapio Hovebro, och han och jag utformade tillsammans stipendiets karaktär. Kärnpunkten var att det skulle tilldelas musiker, som tillfört Västerås´ jazzliv något väsentligt. Jag författade statuterna och satt, givetvis, i juryn.
Efter att jag slutat på Village och startat Nya Perspektiv fortsatt man att dela ut stipendiet. Men att Nya Perspektiv nu var en väsentlig del av stadens jazzliv ”glömde” man bort. Juryns sammansättning bestämdes nu av kulturstaben. Knappast någon av jurymedlemmarna hade haft något att göra med Lasse Färnlöf. Lasse och jag hade gjort en hel del tillsammans, bl a satt ihop Villages husband. I juryn fanns personer helt utan anknytning till jazzen och t o m en och annan person som aldrig sysslat med musik. Jag föreslog att man skulle välja Mats Gustafsson till stipendiat, främst p g a hans arbete med Perspectivefestivalerna. Men si, det gick inte, med den något egendomliga motiveringen att Mats´ musik inte var ”i Lasse Färnlöfs anda”. Vad nu denna anda består i. I stället valde man musiker som haft en och annan spelning i Västerås, men inte bidragit med något annat.
Dessa underlåtenheter säger ingenting om Perspectives-festivalerna. Det finns andra, inom musik- och kulturvärlden betydligt tyngre personer, som uttalat sig. Men underlåtelsen säger väldigt mycket om politiker och tjänstemän i stadens kulturförvaltning. I ett av de följande kapitlen på den här hemsidan citerar jag ett antal kommentarer till de olika Perspectivesfestivalerna från svensk dags- och fackpress samt utländsk fackpress.
Ett annat kapitel består av det brev till kulturnämnd och kulturstab, som jag skickade med redovisningen av Perspectives 2009. Här talar jag om, i mycket klara och rättframma ordalag, vad jag anser om den lokala kulturledningens förhållningssätt till Perspectivesfestivalerna.
Denna kulturledning, i första hand staben,  har i olika sammanhang visat att jag hos dem är en djupt hatad person. Ett par kloka och omdömesgilla personer har kommenterat detta med att jag ju inte direkt har ansträngt mig för att bli populär hos makthavarna.
Detta är sant, och dessutom har jag varit klart medveten om det. Men alternativet hade varit att göra våld på min personlighet och handla på ett sätt som gjort att jag inte kunnat se mig själv i spegeln utan att skämmas. Jag har tidigare i den här texten berört ämnet och deklarerat min åsikt att det som kallas mod ofta har sin grund i en bestämd rädsla.
Det fanns ett annat projekt, som dels är ett exempel på Mats´ och mitt samarbete, dels visar att jag stod betydligt högre i kurs på det nationella planet än på det lokala. Projektet kallades ”Frislag” och tillkom på initiativ av Rikskonserter. Det gick ut på att varje år arrangera en turné med två grupper inom den nutida improvisationsmusiken. I den ena skulle några av de bästa svenska musikerna få spela tillsammans med några av de bästa internationella, i den andra skulle en ungdomsgrupp lanseras. Ett exempel på den första typen av grupp är Gerry Hemingway, trummor, Palle Danielsson, kontrabas, Wolter Wierbos, trombon, Per ”Texas” Johansson, klarinetter, Amit Sen, cello, ett annat är Joe Morris, gitarr, Ken Wandermark, träblås, Mats Gustafsson, do, Peter Jansson, kontrabas, Kjell Nordeson, trummor. Gruppernas sammansättning bestämdes av Mats och mig (Mats stod för de flesta idéerna), och turnén administrerades av Rikskonserter.
Den lokala kulturledningens aversion mot min person kan jag leva med. Men betydligt värre är att denna ledning fullständigt rustat ner Västerås som kulturstad, framför allt musikstad. Jag nämnde tidigare att när jazzriksförbundet i början av 1990-talet för första gången utnämnde Sveriges jazzkommun, gick utmärkelsen till Västerås, och när SRP2 utsåg ”Sveriges musikkommun”, även detta för första gången, blev valet Västerås. Strax efter Västerås kom Umeå. I dag är Umeå Europas kulturhuvudstad. Västerås ??? Ingenting. Det enda de styrande intresserar sig för inom den lokala musiken är stadens halvdana sinfonietta.
Konflikten mellan ”raka rör” och taktiska formuleringar ställdes på sin spets i samband med Perspectives 2009. Rikskonserter stod för programhäftet och deras man, som skulle stå som redaktör för häftet, vägrade acceptera några kritiska formuleringar, t ex beskrivningen av Västerås stads musikpolitik som ”den fina musiken åt det fina folket och så lite Carola åt populasen”. Han höll med om att beskrivningen var i sak riktig, men menade att den var i sammanhanget otaktisk. Men då både Mats och jag är varma vänner av ”raka rör”, så vägrade vi ändra en enda formulering, och på så sätt göra våld på oss själva. Det hela slutade dock fredligt genom att den tilltänkte redaktören i stället kallade sig ”koordinator”.

Jag nämnde tidigare Svensk Musiks och Svenska Jazzakademiens årsskrift ”Svensk Jazz”. Den utgavs fem gånger under åren 2001 – 2006. Jag medverkade i de flesta utgåvorna, oftast  med musikfilosofiska artiklar, varav samtliga finns med i denna skrift. Jazzakademien hade vid den här tiden reducerats från ett illustert sällskap på ett 60-tal personer, som bland annat samlades till mycket goda middagar, till en grupp på sex personer, som en gång valdes till styrelse och nu ”träffades” i telefonmöten ungefär varannan månad. Ett och annat seminarium hölls i Västerås i samarbete med Nya Perspektiv. Skattmästaren Odd Sneeggen hade sitt dagliga arbete på Svensk Musik, och lyckades få till stånd utgivningen av årsboken.
Under mina år i Nya Perspektiv träffade jag många musiker, varav en del tillhörde den allra högsta eliten inom den musik de representerade. Flera av dessa kan jag nu räkna in bland mina personliga vänner. Liksom på Villagetiden bjöd jag ibland hem musikerna på mat och vin. Min vinkällare omfattade nu närmare 1000 flaskor, en del av allra högsta kvalité. Speciellt för musiker ute på turné var, förutom de goda vinerna, hemlagad mat mycket uppskattad.
Våra bordssamtal handlade sannerligen inte bara om musik. Ibland blev jag imponerad av vissa musikers insikter i de mest oväntade ämnen. Priset härvidlag tar Ken Vandermark från Chicago, som, a propå en bok han upptäckte i min bokhylla, berättade att han tagit sig igenom Kurt Gödels bevis för dennes mest berömda metalogiska teorem. Detta säger att varje tillräckligt avancerad matematisk kalkyl innehåller satser som inte är avgörbara, dvs det är omöjligt att inom kalkylen bevisa vare sig att de är sanna eller att de är falska. Detta bevis räknas som en av den mänskliga historiens allra främsta intellektuella prestationer. Och jag kan intyga att det inte är särskilt enkelt att ta sig igenom!

Artister jag tagit till Västerås
Pressklipp och andra omdömen om Perspectivesfestivalerna
En eftersläpande musikpolitik
Brev till Västerås stads kultur- idrotts- och fritidsnämnd samt dess stab i samband med redovisningen av festivalen Perspectives 2009
Perspectives 2004 – förberedelsearbetet
Svenska Jazzakademien
Inledningstexter till festivalerna
Behöver musiken filosofi?
Om improvisation
Ljud – musik – improvisation
Om musikens värde
Music is not a mirror, it is a hammer