Under årens lopp har jag kommit att göra ett antal reportage från, i första hand, vinhus, men också från restauranger och vin- och spritbutiker. Mitt första reportage var från Piemonte, och det gjordes för ICA-förlagets restaurangtidskrift Bon Appétit. Det var min vän Gunnar Holmberg, själv anställd på ICA-förlaget, som rekommenderat mig som skribent för tidskriftens chefredaktör.
Jag hade i förväg bokat tid hos några av de främsta vinhusen, och jag tänkte åka buss mellan de olika ställena. Och skulle det inte gå några lämpliga bussar, så fanns det ju alltid taxi. Tänkte jag. Och eftersom avstånden mellan vinbyarna i Piemonte är små, så skulle jag inte bli ruinerad, inte ens av daglig taxiåkning.
Den första träff jag bokat in var med turistchefen i distriktets huvudort, Alba. Jag berättade för honom hur jag tänkt förflytta mig i området, och han var vänlig nog att följa med mig till busstationen, som låg intill turistbyrån.
Det finns ett talesätt som säger, att helvetet är en plats på vår jord, där engelsmännen står för mathållningen, italienarna för organisationen och svenskarna för underhållningen. Jag har mycket begränsade erfarenheter av engelsk mat, och jag har inte mycket att jämföra svensk underhållning med. Jag har emellertid fått ganska många bekräftelser på att italienarna inte är några stora stjärnor på organisation. Här i Alba fick jag ännu en. Det visade sig nämligen, att inte ens stadens turistchef kunde få fram någon tidtabell för områdets busstrafik!
Den undermåliga organisationen i Italien kompenseras emellertid av en enastående vilja att se till att saker och ting fungerar. Man kan vara ganska övertygad om att allt ordnar sig i Italien, dock sällan på det sätt man tänkt sig.
Så även här. Turistchefen körde mig, under en hel vecka, i sin bil till de flesta av de vinhus jag skulle besöka! Och han var inte ensam att underlätta mina transporter. I staden Neive i Barbarescodistriktet bodde och åt jag på hotell och restaurang La Contea. Detta var ett ganska snobbigt ställe, där hovmästaren, med svart, bakåtslickat hår, gick klädd i smoking och vita handskar. Min första tanke när jag såg honom var ”Jäkla knodd!”. Trots detta frågade jag honom om vägen till Bruno Giacosas vinhus, som jag skulle besöka samma dag. Han förklarade att det låg en bit bort, ”men ett ögonblick”, och så försvann han. Han kom tillbaks med en av kockarna, som hade bil, och som körde mig till vinhuset. På kvällen frågade jag samme hovmästare var man kunde få tag på en taxi. Tyvärr, det fanns ingen taxi i den lilla staden, men, fortsatte han, det fanns en ”motsvarighet”. Jag förstod att det rörde sig om något slags svarttaxi. Jag talade om att jag behövde en transport tillbaks till Alba kl. 8 följande morgon, hovmästaren gick och ringde ett samtal, och kom tillbaks och talade om att på önskat klockslag följande morgon skulle det finnas en bil till mig. Vilket det också fanns.
Det här var alltså mitt första vinreportage. Jag skulle besöka Bruno Giacosa, Marchesi di Grésy, Aldo och Giovanni Conterno, Castello di Neive samt Marchesi di Barolo. Bruno Giacosa och bröderna Conterno räknas ju till områdets legender. Jag minns den hisnande känslan då jag på några meters avstånd såg den förstnämnde: ”wow, där står giganten, livs levande!”. Av de övriga minns jag särskilt Aldo Conterno. Turistchefen hade ringt denne och avtalat att han skulle komma och hämta mig vid mitt hotell. Bara detta kändes fantastiskt: att bli hämtad i bil av en av vinvärldens legender! Jag väntade utanför hotellet, Aldo Conterno anlände, och jag gav mig till känna. Innan vi for iväg måste han emellertid gå en sväng bland gubbarna på hotellets uteservering och växla några ord om livets väsentligheter, dvs. politik och fotboll.
Under den följande vinprovningen utgöt sig Conterno över bland annat okunniga uppköpare från Vin- och spritcentralen och enfaldiga EU-regler. Tydligen fann han mig vara en god lyssnare, för jag fick med mig bland annat en flaska Granbussia 1989, som 1996 utnämnts till årets bästa italienska rödvin. Dessutom gav han mig en flaska ”digestivo”, som är ett vin att dricka efter en måltid för att underlätta matsmältningen. Han berättade att denna digestivo gjordes enbart för den egna familjen, eftersom framställningen var så kostsam att produkten skulle vara svårsåld på marknaden.
Det tryckta reportaget i Bon Appétit blev inte särskilt lyckat. Jag hade inte i förväg fått veta hur stort utrymme jag hade till mitt förfogande, och den text jag lämnade in ansågs vara alltför lång. På förlaget skar man ner den till ungefär hälften, dock utan att visa mig resultatet innan det publicerades. Detta innehöll flera rena faktafel. I den här skriften tar jag med ursprungstexten.
Jag gjorde ytterligare två reportageresor i Piemonte, då på cykel tillsammans med min nya fru, Gunnel, som är en stor cykelentusiast och en utmärkt cyklist. Dessa resulterade i tre artiklar, en om krogar i distriktet och två om vinhus. Från och med nu publicerades mina reportage i Munskänkarnas tidskrift ”Munskänken”. Från början kontaktades jag av tidskriftens chefredaktör, Hans Artberg från Eskilstuna, som jag provat en del vin tillsammans med. Den gode Hans hade emellertid svårt att dra jämt med sällskapets ledning, och han avgick som chefredaktör. Jag hade emellertid inget otalt med hans efterträdare, så jag kontaktade denne och frågade om han var intresserade av fler reportage. Jodå, det var han, och det blev så småningom ganska många.
Det jag är mest stolt över från mina besök i Piemonte är att jag lyckades få träffa Italiens vinmakare nr.1, Angelo Gaja. Jag var helt inställd på att reportageresan 2005 skulle bli min sista i området. Backarna var lite väl häftiga för en 70-åring. Jag hade ju tidigare träffat flera av distriktets storheter, men den störste återstod. Jag kontaktade turistbyrån i Alba och bad om Gajas e-postadress. Jag fick den, tillsammans med orden ”lycka till, men han tar inte emot den här typen av besök”. Nå, det kostade ingenting att sända ett mejl, så jag gjorde det. Och si – efter ett par dar kom ett svar att jag var välkommen. Han var väl på det humöret just den dagen.
Att sitta tillsammans med Gaja i provningsrummet torde kunna jämföras med att som katolik få träffa påven. Ensam. Detta har jag naturligtvis inte gjort, och kommer aldrig att göra. Men vi människor har ju den i djurvärlden unika egenskapen att kunna föreställa oss det icke-existerande. Förutom den hisnande känslan av att sitta mitt emot en gigant var besöket mycket likt andra vingårdsbesök: rundvandring i anläggningen, och provning av några viner, må vara ovanligt högklassiga.
På samma resa besökte vi också Aldo Conternos gods Il Favot. Aldo hade nu pensionerat sig, och deltog inte alls i verksamheten. Huset representerades av hans som Giacomo.
Både Gaja och Conterno var mycket nöjda med min artikel i ”Munskänken”. De hade tydligen fått den översatt från svenska. Conterno ringde och Gaja mejlade. I sitt mejl lovade den senare att sända mig några flaskor vin som tack för artikeln. De kom tyvärr aldrig, och jag efterforskade inte orsaken. Jag tyckte att vin kan jag köpa själv, men ett berömmande ord från en av världens riktigt stora på området var värt mycket mer än några buteljer.
Min fru och jag gjorde också två reportageresor per cykel i Chiantidistriktet. Landskapet här påminner om det i Piemonte. Det är kraftigt kuperat, och man har en känsla av att 80 % av backarna går uppför. Förklaringen är förstås att om man, som vi, startar och avslutar färden på samma punkt, i det här fallet Siena, så tillbringar man ungefär 80 % av tiden i uppförsbackar. En minuspost i förhållande till Piemonte är att avstånden mellan vinbyarna är längre här. Och så fler turister.
Maten är utmärkt på båda ställena. Jag minns särskilt en buffélunch på en enkel servering någonstans mellan Siena och Gaiole. Här serverades utmärkt mat för en spottstyver. Gäster var, förutom vi, traktens byggjobbare. Bland den lite finare maten vill jag nämna en perfekt anrättad bistecca fiorentina på restaurang La Torre i Castellina. Jag minns ett amerikanskt par som satt vid bordet bredvid vårt och som förvånat observerade de halvkilostora köttstycken vi fick in: ”Vad är det där? Och vi som beställde kyckling!” Tydligen kände de inte till områdets paradrätt.
Ett av vingårdsbesöken minns jag speciellt. Vägen från Siena till Castellina är i stort sett en 2,5 mil lång uppförsbacke. Efter 2 mil kom vi till Fonterutoli, där vi avtalat ett möte med Francesco Mezzei på Castello di Fonterutoli. Vi var genomsvettiga efter cyklingen, då vi möttes av den mycket välklädde och elegante Mezzei. Hans högadliga familj hade ägt egendomen sedan 1400-talet. Han korkade upp 11 olika viner, och hans behagliga och sympatiska beteende gav inte alls känslan av att vi satt mitt emot en representant för den högsta italienska noblessen. Vi konstaterade skadeglatt att ett sällskap vid bordet bredvid fick nöja sig med tidigare öppnade flaskor.
I det här avsnittet har jag också tagit med reportage från två vin- och spritaffärer, den gigantiska Sam´s Wines & Spirits i Chicago och den betydligt mindre Crossroads i New York. Enligt rapport jag fått från New York har den senare tydligen slagit igen.
Dessutom finns det med två rena restaurangreportage, ett från Barolo- Barbarescodistriktet och ett från mitt stamlokus i Puerto Rico på Gran Canaria, Cristinas.

I Piemonte i nordvästra Italien görs några av världens bästa viner
Crossroads – New York City-butik för konnässörer
Spännande utveckling i Barolo – Barbaresco
Störst bland USA:s vinbutiker: Sam´s Wines & Spirits i Chicago
Emilio Lustau: sherryns Rolls Royce
Cristinas på Gran Canaria – gemyt och gamla riojor
På cykel i Chianti
På cykel till Chateau de Beaucastel
Capannelle och Badia a Coltibuono – två moderna traditionalister
En gastronomisk odyssé genom Langhe
Barolo/Barbaresco – tradition, konflikter, kvalitet