Jag föddes i en bondemiljö, och för min mor var det, åtminstone till en början, självklart att rösta på Bondeförbundet. Så småningom bytte hon väl parti, om jag minns rätt till Folkpartiet, men det var alltid regel att rösta borgerligt. Socialdemokraterna förknippades med socialbidrag, något som hon aldrig fått, och hon såg exempel på personer som fick, trots att de var betydligt mindre arbetsamma och skötsamma än hon varit. Kommunisterna ansågs väl vara som socialdemokraterna, fast värre. Om de nu överhuvudtaget ägnades en tanke. Partiledaren Hilding Hagberg betraktades som en politisk stolle, som ville göra Sverige till ett slags sovjetstat.
Fram till ungefär 30 års ålder var jag inte speciellt intresserad av politik. Jag hade ogenomtänkta borgerliga åsikter, och jag minns inte vilket borgerligt parti jag röstade på. Men nu började en förändring ske, till att börja med inom de borgerliga ramarna. Jag minns att jag ansåg de unga folkpartisterna, det s k halmhattgänget, vara lite fräsigare än den övriga borgerligheten, och jag lade åtminstone en gång min röst på dem.
Som gymnasielärare var jag vid den här tiden en som verkligen ifrågasatte gamla auktoriteter och etablerade tanke- och handlingsmönster. Nu började den här delen av min personlighet att ta över även mina politiska uppfattningar. Det var som om mina ögon öppnades, och jag såg försteningen, trögheten, förljugenheten och, inte minst, hyckleriet. Här var det Vietnamkriget som blev vändpunkten. Jag såg hur borgerligheten ställde sig bakom och försvarade rena vidrigheter.
Det svepte nu en allmän vänstervåg genom samhället. Det var sannerligen inte bara för mig, som Vietnamkriget blev en väckarklocka. Här ställdes saker på sin spets, här blev allt så tydligt. Det här var historiens första krig som detaljerat skildrades i media. För majoriteten av svenskar stod USA efter andra världskriget för allt gott i världen. De hade ju räddat oss från nazismen, hette det. Nu gällde det kampen mot ett annat uttryck för den mänskliga ondskan, kommunismen. Och då ansågs de flesta medel vara tillåtna.
Nu fanns det ett antal journalister, t ex Sven Öste på DN och Erik Eriksson på SVT, som visade upp en annan bild av Vietnamkriget. USA förde definitivt inte en osjälvisk kamp mot ett politiskt förtryckarsystem. Det fanns djupt själviska, ekonomiska och politiska, motiv bakom deras krig. Detta fördes på ett minst sagt hänsynslöst sätt, och USA stödde tortyrregimer av vidrigaste sort, inte bara i Sydostasien utan också i t ex Latinamerika.
Jag fann den här argumentationen betydligt mer övertygande än den konventionella, och jag kände att jag ville engagera mig i Vietnamrörelsen. Denna representerades främst av de s k FNL-grupperna. Dessa sålde en tidskrift, Vietnambulletinen, och samlade in pengar till FNL, den sydvietnamesiska befrielserörelsen. Då och då anordnades offentliga möten och demonstrationer.
Mitt inträde i Västerås FNL-grupp gick mycket enkelt till. Jag gick fram till en penninginsamlande tjej på stan och talade om att jag ville bli medlem i gruppen och arbeta aktivt. Jag upplystes om tid och plats för nästa gruppmöte, och jag var välkommen dit. Och så blev jag medlem.
Senare fick jag reda på att man, för att bli medlem, först måste gå en grundkurs och därefter, om man visat sig lämplig, väljas in. Jag var ju betydligt äldre än övriga medlemmar i gruppen, som i huvudsak bestod av tonåringar. Ingen vågade väl upplysa mig om de formella inträdeskraven.
Jag försökte inte på något sätt dölja var jag nu hörde hemma politiskt. Jag sålde bulletiner, gick omkring med insamlingsbössa, jag skrev insändare och debattartiklar i Västmanlands läns tidning, och jag talade på offentliga möten. Jag fick erfara att de flesta av mina tidigare lärarkolleger förfasades över min politiska omvändelse. Deras bild av den jag nu var var minst sagt överdriven. Kinas röda garden, Italiens röda brigader och Tyskland Röda armé-fraktion sågs som bara lätt rosa vid en jämförelse med det illröda monster man såg i sin före detta kollega.
Jag kan inte se att jag någon gång haft några extrema politiska åsikter. Mitt politiska engagemang grundade sig på att jag var moraliskt upprörd. Hur kan man föra en politik som den USA förde? Och hur kan man försvara dessa brott mot den mest elementära moraliska anständighet? Mina åsikter grundade sig på mycket allmänna och fundamentala moraluppfattningar om vad som var rätt och fel. För egen ekonomisk och maktpolitisk vinning kunde stormakten USA bomba, döda och tortera på det mest hänsynslösa sätt. Jag reagerade mot detta och jag tog de praktiska konsekvenserna av mina uppfattningar. Sen struntade jag i att mina åsikter och mitt handlande stred mot vad som ansågs passande i min omgivning och i det s k etablerade samhället. ”Rödare” än så var jag inte. Och det kan tilläggas att jag också var mycket kritisk till sovjetsystemet. Att jag inte framförde de åsikterna lika ofta som de USA-kritiska berodde på att de var föga kontroversiella. Det fanns ingen utbredd sovjetvänlighet att bekämpa på hemmaplan. Dock fanns det sammanhang, där sovjetkritiken var på sin plats. Jag minns t ex ett valborgsmässotal jag höll på Bjurhovda, och där mina USA-kritiska och sovjetkritiska åsikter fick ungefär lika stort utrymme. Efteråt kom en av åhörarna, en aktiv moderat, fram till mig och deklarerade: ”Jävla bra tal. Neutralt o bra.”
Politiken var ett av de områden där jag körde mitt eget race. I min lärargärning och inom musiken har jag gjort detsamma. Somliga har därför uppfattat mig som orädd. Jag menar att det här är en uppfattning som behöver nyanseras.
Våra handlingar och de personligheter vi utvecklar bestäms, som jag ser det, till mycket stor del av våra rädslor. Det som kallas mod grundar sig på vad vi är, och inte är, rädda för. Jag har aldrig varit det minsta rädd för att ta en konfrontation med en skolledning, en politisk ledning eller överhuvudtaget med representanter för det ena eller andra etablissemanget, den ena eller andra överheten. Sådana konfrontationer klarar jag av ganska bra, och jag ska inte förneka att jag njutit av en del av dem. Men jag är oerhört rädd för att se mig själv i spegeln och känna skam inför spegelbilden: ”du backade”, ”du krökte rygg”, ”du vågade inte stå för dina uppfattningar”, ”fy fan vad feg du var”. Den typen av skam är min stora skräck. Mod? Kanske, men mest en särskild sorts rädsla.
För att återknyta till mitt engagemang i Vietnamrörelsen, så blev jag snabbt den lokala FNL-gruppens representant i politiska debatter och jag blev talare på gruppens offentliga möten och demonstrationer.
Det kan nämnas att jag och FNL-gruppen hade ett gott förhållande till den lokala polisen. Jag minns att vi en gång anordnat en demonstration utan att först söka polistillstånd. Såvitt jag minns gällde demonstrationen en protest mot USA:s kraftiga bombningar av Nordvietnam. De här bombningarna startade utan någon förvarning, och vi hann helt enkelt inte söka polistillstånd. Vi hade dock informerat polisen, som naturligtvis hade mobiliserat en mindre styrka. Det lokala befälet kom fram till mig och sa: ”Jaha, det är förstås du som står bakom det här”. Jag svarade att det var det.  ”Jaja, ni brukar ju sköta er, så det ska väl inte bli några problem”. Jag försäkrade att så skulle bli fallet även den aktuella dagen.
Jag gjorde nu en del upptäckter vad gäller ”den politiska världen”. Redan från början förvånades jag över hur svagt debattmotstånd jag mötte, främst från borgerligt håll. Den lille borgaren inom mig själv var betydligt besvärligare att prata omkull.
Men även inom vad som nu var mina egna politiska revir fanns skrämmande brister: okunnighet, ytlighet, frasmakeri och myter om det dygdädla ”arbetande folket” som solidariskt sympatiserade med världens förtryckta. Allt framfördes på ett bedrövligt, floskelspäcket, kvasipolitiskt språk. Mitt politiska arbete bestod till stor del i att bekämpa dessa brister. I FNL-gruppens politiska studier kompletterade jag det bristfälliga ordinarie studiematerialet med artiklar ur tidskriften Kommentar och den amerikanska Ramparts. Som debattör och talare undvek jag nogsamt de i sammanhanget etablerade flosklerna. Det gick ganska bra. Jag minns att jag på ett offentligt möte i en fullsatt hörsal på biblioteket höll ett timslångt tal, som drog ner många skratt och möttes av kraftiga applåder. Normalt var politiska tal i sammanhanget helt humorbefriade.
Många av FNL-gruppernas brister hade sin rot i att en av de många vänstersekter som fanns vid den här tiden, KFML, utnyttjade FNL-grupperna som en rekryteringsbas och ett medel att föra ut den egna politiska propagandan. KFML hade Maos Kina som sitt idealsamhälle. Många ledande FNL-are, centralt och lokalt, var också aktiva inom KFML. Detta bidrog till att det i huvudsak storartade arbete som FNL-grupperna utförde blandades upp med en hel del som verkade i motsatt riktning. Till slut gick det så långt att FNL:s representanter i Sverige var tvungna att säga ifrån: om FNL-grupperna fungerade som ett redskap för att propagera för KFML:s antisovjetiska politik fick de inte längre använda ”FNL” i organisationsnamnet.
Jag hade mycket goda personliga kontakter med såväl FNL-kontoret i Stockholm som Nordvietnams ambassad. På tu man hand kunde vietnameserna tala klarspråk: det stöd de fick från såväl Sovjetunionen som Kina var magert och främst avsett att på sikt främja givarnas intressen. Stödet från svenska regeringen var heller inte mycket att hurra för. Men deras situation var så känslig att de inte på något sätt kunde medverka i möten där det framfördes kritik mot den ena eller andra av stödnationerna.
Klyftan mellan mig och KFML-gänget blev allt större. Jag hade nu, genom mitt arbete i FNL-gruppen, fått kontakt med VPK, och jag gick allt mer över till att arbeta där. Till slut lämnade jag FNL-gruppen.

Även inom den lokala VPK-avdelningen fanns det, precis som i FNL-gruppen, politiska motsättningar. Vi var ett yngre gäng, som organiserade oss i en grupp för internationellt solidaritetsarbete, den s k ”internationella gruppen”. Vi samarbetade med de olika solidaritetsgrupper som fanns i Västerås: afrikagruppen, palestinagruppen, chilekommittén, …
Vi uträttade en hel del politiskt arbete, samtidigt som vi umgicks och hade trevligt, åt och drack gott. Dock var vi långt ifrån den s k ”rödvinsvänstern”, som i huvudsak bara drack och pratade. Jag var väl något av en ledare i sammanhanget, och min ”falang” av VPK kom att kallas ”gåslevermaffian”.
Våra politiska motståndare i den lokala VPK-avdelningen döpte vi till ”kennelklubben”. De hade vid den här tiden representanter i stadens kommunfullmäktige, där deras paradnummer var en år efter år inlämnad motion om att det borde inrättas hundtoaletter i Västerås. Vi unga tyckte att detta var lite väl magert från ett parti som hade till mål en total samhällsomvandling. Politiskt bestod gruppen av s k ”gammelkommunister” med klart stalinistiska böjelser.
Motsättningarna kulminerade i bildandet av APK, en sovjetvänlig utbrytargrupp ur VPK. De försökte vid ett årsmöte att ansluta hela lokalavdelningen till utbrytargruppen, men vi unga var beredda och hade mobiliserat ett kraftig motstånd. Det blev ”vårt folk” som valdes in i styrelsen, och den lokala VPK-avdelningen fick nu en helt annan karaktär.
Ett val stundade, och inför det kom jag att toppa listan till kommunfullmäktige. Jag valdes förstås in, tillsammans med bland andra Tanja Linderborg, och jag blev lokal gruppledare. Nu blev det fart på den kommunala verksamheten. Vi deltog flitigt i debatterna, både i fullmäktige och i VLT, och vi lämnade in många motioner och interpellationer. Detta resulterade i ett ganska stort utrymme i lokala media, såväl press som lokalradio. Vanligtvis avslogs våra motioner. Jag minns att en ledande socialdemokrat i ett svagt ögonblick bekände hur det gick till i politiken: ”Det här är ett utmärkt förslag. Det enda felet är att det kommer från er. Men om ett par år ställer vi samma förslag, och då går det igenom.” Nå, detta var politikens villkor, och de fick vi leva med.
Ett  konkret resultat lyckades jag emellertid uppnå. Jag bodde vid den tiden på Bjurhovda. Där fanns en frisör, som var engagerad i områdets fotbollsklubb, Oden. Klubben hade en utmärkt barn- och ungdomsverksamhet, som verkligen gjorde en stor insats i problemområdet Bjurhovda. Som så många andra hade den här frisören en överdriven uppfattning om vilken makt en fullmäktigeledamot hade. Han visste att jag satt i fullmäktige och han bad mig ordna en idrottsplats åt föreningen. Som det då var fick de hyra in sig än här, än där.
Jag gjorde vad jag kunde, och skrev en motion om byggandet av en lokal fotbollsplan på Bjurhovda. Men inte bara det. Vid den här tiden styrdes Västerås av socialdemokraterna, men de hade ingen egen majoritet i fullmäktige. De var beroende av VPK:s stöd för att få igenom sin politik, och det stödet fick de så gott som alltid. Förslaget om en fotbollsplan på Bjurhovda borde emellertid inte vara partipolitiskt kontroversiellt. Jag gick därför till borgarna och frågade om de ville vara med och ge (s) en knäpp på näsan genom att stödja mitt förslag. Och si – det ville de! Jag gissar att deras entusiasm för ett gott arbete inom ungdomsidrotten var begränsad, men att förorsaka (s) ett nederlag i fullmäktige, det gjorde de gärna.
Så Oden fick sin idrottsplats, VPK hade länge omkring 10 % av Bjurhovdarösterna i fullmäktigevalet, och jag, som lokal hjälte, hade under flera år hedersuppdraget att vara valborgsmässotalare där.
I fullmäktigearbetet gjorde jag mig känd främst som debattör. Då jag, någon gång i början av 1990-talet, fick stadens stora kulturstipendium för mitt arbete på Village, presenterade dåvarande kulturchefen Kjell Olsson mig som den främsta debattören i fullmäktiges hela historia. Här bör det påpekas att konkurrensen väl inte var så blodig. Men det var ju ändå trevligt att höra, precis som då riksdagsledamoten och min f d fullmäktigekollega Margareta Israelsson talade om att hon mindes mig från fullmäktige främst som leverantör av en serie briljanta debattinlägg. Jag fick också höra, skvallervägen, att en av de ledande socialdemokraterna sagt att det fanns en och endast en person i fullmäktige, som han inte ville möta i en debatt, Lennart Nilsson.
Jodå, det vore falsk blygsamhet att inte hålla med om att jag klarade debatterna utmärkt. Och Tanja och jag blev mycket respekterade, även långt utanför våra egna led.

Mina debattinlägg inom Västeråspolitiken må ha varit hur bra som helst, men de gav knappast några konkreta resultat. Dock finns det ett område, där min förmåga att argumentera har givit resultat: mina strider med Skatteverket. Jag har haft två sådana, en som Villagechef och en som företrädare för Nya Perspektiv. Vad gäller Village ville det lokala skattekontoret beteckna verksamheten som kommersiell, inte kulturell. Därför skulle entréavgifterna beskattas. Jag överklagade hos Riksskatteverket och vann målet.
Det kan i sammanhanget nämnas att denna seger fick betydelse även för några andra större klubbar, som kombinerade musikutbudet med restaurangverksamhet. Riksskatteverkets utslag var nämligen prejudicerande.
Som chef för Nya Perspektiv gjorde jag inte av med alla bidragspengarna under de år vi inte arrangerade någon festival. En del av pengarna sparade jag till festivalerna. Dessutom gjorde jag ett antal aktieaffärer med de sparade pengarna. På dessa tjänade jag in omkring 150.000 kr till föreningen. Detta betydde att en del år gick med överskott. På Skattekontoret i Uppsala, som Västerås tydligen sorterade under, ville man beskatta det här överskottet som vinst. Efter några turer fram och tillbaka gick jag till domstol med ärendet, och där vann jag. Domstolen, Länsrätten i Västmanland, skrev i princip av mina argument.
Jag vet att Village, några år efter att jag slutat där, återigen blev föremål för Skatteverkets ambitioner att beskatta entréavgifterna. Den dåvarande ledningen fick argumentationshjälp av kulturstaben på stadshuset, men förlorade målet. Det kom inte som någon större överraskning för mig.
Inför valet 1985 hade vi därför stora förväntningar på en framgång, åtminstone i valet till kommunfullmäktige. Detta speciellt som min företrädare som gruppledare visserligen var en hedersman, men något av en politisk ”tomte”. Då jag läste igenom de motioner han under årens lopp lämnat in kunde jag inte annat än beundra den instans som förberedde det beslut som skulle fattas med anledning av den aktuella motionen. Det var sannerligen inte lätt att förstå vad motionerna gick ut på, dvs. vad beslutet, så gott som alltid ett avslag, egentligen var ett beslut om.
Alla förutsättningar tycktes finnas för en lokal valframgång. Men vi gick tillbaka!!! Det var ju inte lätt att säga vad den här oväntade motgången berodde på. Men förmodligen hade det med min person att göra. En briljant debattör, tillika doktor i teoretisk filosofi, upplevdes nog som en ganska främmande fågel för många av partiets presumtiva sympatisörer.
Under min tid i kommunfullmäktige 1982 – 1991 satt jag under ett år i VPK:s kulturutskott. Efter det året blev jag inte omvald, och till att börja med hade jag lite svårt att förstå varför. Jag vet ett par personer som blev omvalda trots att de varit helt passiva i utskottsarbetet. Jag hade varit ganska aktiv. Sannolikt berodde mitt öde på en kombination av min akademiska examen och de åsikter jag framförde. Jag var t ex inte odelat negativ till företagssponsring av kultur. Under mitt arbete på Village hade jag fått praktisk erfarenhet av sponsring, som jag visste att ibland kunde fungera utmärkt, och inte på något sätt påverka det kulturella innehållet. Men detta var en i sammanhanget närmast hädisk åsikt. Att tillåta kultursponsring var att gå kapitalets ärenden.
Jag kunde heller inte dela den vid den tiden rådande kultursynen i partiet, där man delade upp all kultur i borgerlig finkultur och socialistisk kampkultur. Den förra representerades av t ex opera och klassisk musik, den senare av kampsånger, politisk teater och viftande med röda fanor. Jag minns att jag vid ett nationellt partimöte om kultur ställde frågan vart jazzen i så fall hörde, och i vilket fack man ville placera Tarkovskijs och Antonionis filmer. Jag minns att en av de renläriga i partiet röt som svar: ”Det är en fråga om klasståndpunkt!” Det enda jag förstod av svaret var att min klasståndpunkt tydligen lämnade en del övrigt att önska.
Såvitt jag förstått har kultursynen inom partiet så småningom blivit något mer nyanserad och verklighetsanknuten.
Jag kan nämna ännu en kontrovers jag hade med en del av VPK-folket, den här gången inom Västeråsavdelningen. Jag hade blivit vald till kongressombud, och i samband med kongressen blev jag intervjuad i VLT. Jag fick då frågan om i vilket land jag helst skulle bo, USA eller Sovjetunionen. Jag svarade USA. Där skulle jag sannolikt leva ett ganska gott liv som vit, högutbildad och med en viss förmåga att ta mig fram i livet. Jag betonade att detta gällde min person och ingenting annat, speciellt inte att jag var okritisk till USA:s såväl utrikes- som inrikespolitik. I Sovjetunionen skulle jag sannolikt sitta fängslad som dissident.
De här åsikterna ansågs grovt hädiska hos en del inom lokalavdelningen. För mig blev detta en bekräftelse på att det fanns rester av bristande sovjetkritik i partiet, och detta var väl en faktor som bidrog till att jag började glida ut ur partiet. Den viktigaste faktorn var emellertid att jag fått annat att syssla med.

1988 startade Village. Jag hade då en del nytta av att jag satt i fullmäktige. En fin egenskap hos fullmäktigeledamöterna var att de kunde skilja mellan personliga egenskaper och partitillhörighet, och t ex erkänna att det fanns bra folk även utanför den egna partigruppen. Så inviterades t ex Tanja och jag alltid till efterfest med de glada pojkarna och flickorna i den socialdemokratiska gruppen i samband med årets fullmäktigemiddag i november. Och fullmäktiges sekreterare, som öppet erkände att han var moderat, skulle alltid sitta tillsammans med Tanja och mig vid festliga tillfällen: ”Det är ju där man har roligast!”.
Den här förmågan att skilja mellan person och partitillhörighet gjorde t ex att socialdemokraternas och kommunens starke man, Åke Hillman, som satt i Sparbankens styrelse, såg till att banken gick in som sponsor av Village. Som sponsringsansvarig på ASEA (som det hette då) satt en av moderaternas representanter i fullmäktige. Mitt besök hos honom resulterade i att ASEA blev Villages största sponsor.
Som en i sammanhanget lite rolig detalj kan jag nämna min 50-årsfest på Village. Gästerna utgjorde en brokig samling med kolleger från skolan, vinprovare, muskelbyggare, Villagepersonal och politiker, sammanlagt omkring 125 personer. Särskilt roligt var, tyckte jag, att en stor grupp politiker slöt upp. Förutom stadsdirektören fanns där representanter för samtliga politiska partier i fullmäktige (det här var på den tiden då de politiska partierna var fem till antalet) Så nog var den där kommunisten en ganska uppskattad person.
Under mina tre sista år i fullmäktige uträttade jag inte mycket politiskt arbete. Jag hade fått annat att göra i och med starten av Village. Och jag var lite trött på att min politiska aktivitet enbart bestod i att föra debatt, inte vara med och påverka. Jag försvann, ganska omärkligt, ut ur partipolitiken. Lika omärkligt och odramatiskt lämnade jag också partiet. Jag blev aldrig färdig att betala min medlemsavgift, och så småningom tröttnade man på att påminna mig, och jag ströks ur rullorna.
Under min tid i fullmäktige skrev jag förstås en mängd debattartiklar i lokaltidningen VLT. Så gott som alla är knutna till någon bestämd politisk situation, som inte längre föreligger. De är förstås inaktuella i dag och helt ointressanta i denna publikation.
Två artiklar förtjänar emellertid att komma med. Den första härrör från ett kommunalt projekt med inriktning på framtiden. En uppgift för oss lokala gruppledare var att skriva en s k framtidsbiografi. Vi skulle föreställa oss att vi levde vid en tidpunkt 10 – 20 år i framtiden, och då skrev ett slags redogörelse för vad som hänt under de här åren. Alla utom jag föreställde sig att just deras parti blivit det ledande i politiken och att samhället därför utvecklats till ett idealsamhälle.
Även efter att jag slutat som aktiv lokalpolitiker fortsatte jag att skriva debattartiklar i lokalpressen. De handlade mest om kommunens kulturpolitik, och de flesta av dem har väl förlorat sin aktualitet. Men, inbillar jag mig åtminstone, en av mina artiklar från, tror jag, sent 1990-tal, kan nog fortfarande roa en och annan. Den väckte i varje fall ganska stor uppmärksamhet då den publicerades. Mest roade skratt, men också ilska, i varje fall hos en person. I artikeln förekommer en socialdemokratisk skolpolitiker, herr Hummer. Denne hade en verklig förebild, som vid den aktuella tiden inte var svår att identifiera. Förebilden var en kvalificerad frasmakare, han hade ett valspråk som han ideligen upprepade ”omöjligt finns inte”, och han var känd för att, som man säger, ”inte spotta i glaset”. Samma dag som artikeln publicerades i VLT ringde personen i fråga upp min telefonsvarare och beordrade mig att omedelbart ringa upp honom. Det har jag ännu inte gjort och han har inte återkommit. Förmodligen har folk i hans omgivning givit honom rådet ”gör det inte värre”.
Av de positiva reaktionerna minns jag särskilt hur en för mig okänd kvinnlig elev på Carlforsska kom in till mig i personalrummet och meddelade: ”Jag skulle hälsa så mycket från mamma att det var en jättebra artikel”.

En framtidsvision
Mot nya djärva höjder i skolan
Avskedstal